Fjäderfäskötsel

 Jag och Karin besökte Lund i Trävattna 19 april 2021.

Vi fick det här häftet av Roger Mårtensson som driver gården.

Jag har sedan OCR:at häftet.

 

 
  Kalkonskötsel

Prisskrift, belönad med 1:sta pris vid Fjäderfäutställningen i Göteborg 1906.

Andra upplagan

Kalkonen är den i odlingen yngsta af de 4 sorters fjäderfän, som f.n. äga någon praktisk betydelse i vårt land. Den härstammar från Amerika, där den ännu, fastän nu mera sällsynt, finnes vild. Såsom tamfågel hålles den i Amerika nästan vid hvarje farm.

I vilda tillståndet hålla de tillsammans i stora flockar om flera hundra, ja, tusental och bibehålla äfven i tama tillståndet en utpräglad samhällighetskänsla. Kalkonen är en hönsfågel (Gallopavo melleagris.)

Från Spanien kom kalkonen kort efter Amerikas upptäckt först till England. I Frankrike omtalas den första gången ha blifvit spisad vid konung Karl XI:s förmälningshögtid år 1570. Till Sverige lär den äfven ha införts vid den tiden.

För ett 50-tal år tillbaka höllos kalkoner rätt allmänt vid präst- och herrgårdarne, men de äro nu lika sällsynta där som vid mindre gårdar. En af orsakerna härtill torde vara att kalkonen anses för ett mycket dyrfödt och svårskött djur.

Kalkonerna äro emellertid ej, då stammen är god, synnerligt svåra att sköta och hvad dyrföddheten beträffar, kan utfodringskostnaden betydligt reduceras, genom rikligt användande af grönfoder samt genom djurens stora förmåga att själfva plocka sin föda under kringströfvande på afbärgade sädesåkrar, där vanligen en massa spillsäd, ogräsfrön jämte insekter erbjuda dem en tillräcklig och kraftig näring under en för kalkonuppfödningen betydelsefull tid af året. Kalkonerna kunna nämligen utan svårighet föras ut på åkrarna, isynnerhet då flocken är någorlunda talrik och behöfves alltså icke såsom till hönsen särskilda hus ute på fälten, för att de skola tillgodogöra sig spillsäden.

Kalkonerna representera rätt betydliga värden. Ett par exempel härpå må anföras. En landtbrukare i Västergötland, uppfödde ett år efter en trio (l tupp, 2 hönor) kalkoner, 38 st. ungdjur, som såldes till ett pris af 380 kronor. Ungefär halfva summan var nettoförtjänst. Ett annat exempel. En liten flicka köpte 8 eller 10 st. kalkonägg som lades under vanliga höns och hvaraf kläcktes och uppföddes 6 ungar, som alla blefvo tuppar. Dessa kalkoner kläcktes ej förrän den 2 juni och såldes i dec. till ett pris af 60 kronor, Så goda resultat får man dock ej alltid påräkna. Som en motsats härtill omnämnas de egna första egna erfarenhetsrönen på kalkonodlingens område.

 

1894 köptes 8 st. kalkonägg af croiserad stam. Af dessa voro endast 2 fröade, hvilka lyckligt kläcktes och uppföddes samt blefvo höner. Året därpå köptes åter 8 st. ägg, denna gång af amerikansk Broncekalkon från Rosehills finaste importerade stam. Dessa voro bättre fröade, men ungarne dogo i äggen, utom 3, af hvilka en var missbildad och de andra äfven blefvo hönor.

 

På hösten köptes sedan en utmärkt kraftig och vacker Broncekalkonhane, ungdjur, från Sörhaga kalkoneri. Följande vår värpte de croiserade 33 och Bronce 55 ägg tillsammans. Af dessa såldes 18 croiserade och 3 Bronce, samt lades de ofriga, och kläcktes af dem 8 croiserade och 40 Bronce kyckl. De ägg som ej kläcktes voro ofröade, utom ett croiseradt, i hvilket fanns fullvuxna tvillingar. 2 ungar omkommo genom olyckshändelse, 2 genom sjukdom, och en blef råttbyte, men alla de ofriga lefde, och blefvo 23 tuppar och 20 hönor.

Påföljande år eller 1897 behöllos ytterligare 7 unga kalkonhönor, så att stammen nu var 11 hönor och en 2-årig tupp och gåfvo dessa lika godt resultat pr individ, som året förut; 110 ungar uppföddes här vid gården samt af försålda ägg 60 à 70 st.

 

Under 1898, 1899, och 1900 uppföddes ungefär 100 kalkoner årligen, hvarjämte en del afvelsägg försåldes. Afvelsstammens storlek 10 à 15 hönor och l à 2 tuppar. Af förestående synes att Broncekalkonerna lämnat ett vida bättre resultat än den croiserade stammen, hvarför afven sedermera endast rasrena Broncekalkoner odlats. Denna

 

Kalkonras

 

utmärker sig genom storlek, härdighet samt genom hönans stora äggproduktion. Dess härliga fjäderskrud gör den äfven, isynnerhet tuppen till ett praktdjur. Vikten är vanligen i vårt land där rasen är mycket utbredd och väl acklimatiserad 12 à 13 kg för fullvuxna, tuppar, 6 à 7 kg för hönor. Vid jultiden väga väl uppfödda ungtuppar 8 à 10 kg, hönorna omkring 6 kg.

Den hvita kalkonen, den franska blå, svart Cambridge, m.fl. raser, ha äfven blifvit föremål för odling i vårt land.

Afvelsstammen.

 

En hufvudsak vid kalkonodlingen är att afvelsdjuren äro friska och kraftiga. Det har blifvit sagt att 75 % af kalkonodlingens framgång beror på afvelsdjurens beskaffenhet. Man utväljer därför de bäst utbildade, mäst välformade exemplaren till afvelsdjur. Låter man däremot af de större ungdjurens högre slaktvärde förleda sig att sälja dessa och behålla de minsta som afvelsdjur, så gör man ett stort misstag, hvaraf följden blir sena och svaga, föga lifskraftiga ungar. Jag har flera gånger gjort den iakttagelsen att 1-åriga afvelsdjur af kalkoner såväl tuppar som höns lämnar en stor mängd kraftiga ungar. 2 à 3-åriga afvelsdjur äro naturligtvis äfven goda, ehuru de ej öfverträffa tidigt födda kraftiga 1-åringar. Hönorna kunna bibehållas ända till 5 à 6 års ålder, men tuppen blir såsom äldre vanligen så tung, att det är riskabelt att behålla honom som afvelsdjur. Från och med andra året utväxer hans sporrar skarpa och spetsiga. Om ej nödiga försigtighetsmått iakttagas, söndersliter tuppen vid parningen hönorna, så att de bli odugliga och måste slagtas. Man bör därför alltid före parningstiden affila sporrarnas spetsar hos 2-åriga och äldre kalkontuppar och som ytterligare säkerhetsåtgärd påsätta sporrarne ett par läderhylsor eller också varsamt linda benen omkring sporrarne med tygremsor, då sporrarne som närmare benet äro genomväfda af blodkärl, naturligtvis ej kan helt och hållet aflägnas. I regel bör man ej behålla tuppen längre än högst till 3 års ålder. För undvikande af inafvel måste man emellanåt anskaffa en tupp från annan, så vidt möjligt obesläktad stam.

En kraftig tupp kan användas till omkring 10 hönor. Vill man hålla två tuppar så blir nödvändigt tillse, att de ej ofreda hvarandra vid parningstiden. De måste i så fall skiljas åt. Man får därvid vara beredd på, att det blir duell på rena allvaret, ifall de sedan de varit skillda några dagar, åter komma tillsammans. Man får därför vara försiktig, ty de äro alltför dyrbara, att tillåtas fördärfva hvarandra eller att uttömma sina krafter i strid med hvarandra. Olyckshändelser kunna ju inträffa och om en kalkontupp vid parningstidens början blir skadad eller dödad, är det välbetänkt att ha en reservtupp. Skulle sådan saknas bör man kunna få låna af någon annan närboende kalkonodlare. Denna sak vore synnerligt lätt ordnad om kalkonodlingen blefve mera allmän. I England är det ej ovanligt att flera närboende farmare som odla kalkoner, hålla endast en tupp gemensamt, hvilken sålunda flyttas från gård till gård. Förf. gjorde för åtskilliga år sedan en iakttagelse, som visar att kalkontuppen ej ständigt behöfver vara hos hönorna, liksom den äfven visar, att kalkonäggen kunna förvaras länge, utan att förlora sin kläckbarhet. En granne sålde sin kalkontupp.

Det var sent på våren så att hönorna redan lagts till rufning utom en som några dagar efter tuppens försäljning började värpa och värpte 8 ägg. Dessa lades sedan till rufning först omkring 3 veckor senare. Af dessa 8 ägg kläcktes 8 ungar.

 

Om möjligt böra afvelsdjuren under vintern och våren få gå fritt. De äro mycket härdiga, så att de kunna och böra gå ute alla dagar om vintern. Detta bidrager afven att behålla dem vid hälsa och normalt hull. De äro ej så nogräknade på bostad, endast det hålles rent och luftigt. Äfven om temperaturen går ned några grader under 0, skadar det dem ej. De trifvas äfven mycket väl i en ladugård eller stall, och äro där till mindre förargelse än t. ex. höns, då kalkonerna endast behöfva sittplats under natten och gå ute om, dagarna.

 

Afvelsdjurens utfodring

 

är i det närmaste densamma som hönsens. Till morgonfoder finskuren klöfver, skållad med kokande vatten och uppblandad med hafre- eller korngröpe, eller bägge delarne, samt något hvetekli och kokt potatis. Bör gifvas afsvalnat eller något ljumt.

 

Efter frukosten gifves några klufna rofvor eller kålrötter till förfriskning. Dessa böra dock ej läggas så att de kunna frysa. Man gifver djuren tillfälle till motion genom att strö något boss från ladugårdarne på en för kalkonerna tillgänglig plats, äfven så genom att låta dem få tillträde till den från häststallet utförda gödseln, som ofta innehåller ej så få sädeskorn.

 

Till middag gifves afvelskanonerna litet helt hvete. Detta kan nog synas dyrbart, men det går ej åt så mycket, ej mer. till en afvelsstam om 10 djur än att ett par ungdjur betala det. För öfrigt ersätter ju hvetet, på grund af sitt höga näringsvärde, annat foder för nästan samma värde. Det blir ej billigare att gifva enbart hafre ty kalkonerna bli då för feta och lämna ej så kraftiga afvelsägg.

 

Hvete bör gifvas afvelsdjuren från och med Januari tills man slutar taga afvelsägg. Vill man spara på hvetet kan man gifva endast tuppen hvarje dag och hönorna ett par eller 3 gånger i veckan.

 

Krossade ben böra äfven gifvas emellanåt.

Till aftonfoder gifves hel hafre omväxlande med korn. Fodret gifves i en tillräckligt stor ho, eller helst tvenne sådana, ställda på litet afstånd ifrån hvarandra, så att alla djuren få god plats. Man får se upp härmed, ty de äldre hönorna vilja helst disponera mathon ensamma och skrämma genom respektingifvande hugg bort de unga som bäst behöfva få tillräckligt.

 

I synnerhet får man vara noga med, att kalkontuppen hålles kraftig och gifva honom sitt foder, först och främst hvete, ur ett särskildt kärl, ty på grund af storlek behöfver han mer än honorna, men han synes vid de gemensamma måltiderna hälst vilja spela en artig värds roll och lägger då mera an på att imponera än fouragera.

 

Genom att sålunda dagligen visa honom välvilja samt tilltala honom vänligt och stryka honom på hufvudet och de vackra fjädrarne, blir kalkontuppen, då den aldrig retas eller behandlas illa, ett lika fromt och ofarligt djur som t. ex. en efter samma princip fostrad tjur.

 

 

 

 

Värpningen

 

börjar vanligen i slutet af Mars eller början af April. Man får då gifva akt på hönorna, så att man finner deras nästen, ty de böra ej hållas instängda. De äro rätt fintliga med att välja boplats, så att de skola få vara i fred. Märka de att någon iakttager dem, akta de sig visliga för att gå till redet och taga då långa omvägar för att afleda uppmärksamheten därifrån.

 

Bekvämaste sättet att finna sådana själfvalda nästen är att hålla kalkonhönan instängd, tills hon visar sig mycket orolig, då hon utsläppes och vanligen tager genaste vägen till boet. Man lämnar henne nu i fred, tills hon värpt, och hämtar sedan äggen samt lägger i stället ett konstgjordt boägg eller i brist därpå ett hönsägg med starkt skal. Hon värper sedan hela kullen i samma näste.

Äggen insamlas dagligen, påskrifvas den dato de äro värpta och förvaras i ett friskt svalt rum samt böra vändas hvarannan dag. Så behandlade kunna de användas till rufning flera veckor gamla.

 

Ruflusten

 

infinner sig vanligen i slutet af April eller början af Maj, då honan värpt 20 à 30 ägg. Hon ligger då kvar allt längre i boet sedan hon värpt. Då hon slutat värpa och ligger säkert, flyttas hon till den plats, som iordningsställts för rufningen. Till rufplats kan väljas hvilken lugn och för rofdjur skyddad plats som helst, t. ex. en lada, en" vedbod eller dylikt.

 

Till rufnästen kunna användas vanliga billiga packlådor, ej öfver en fot djupa samt så rymliga, att de lämna godt utrymme åt kalkonhönan. Redet göres af mjuk hafrehalm och får ej ha formen af en djup skål, emedan äggen då rulla öfver hvarandra och lätt krossas, utan göres hellre i form af en tallrik, fast något ovalt, samt beredes omsorgsfullt så att det bibehåller form och värme.

 

Det får ej vara några höga kanter på lådan, så att hönan måste hoppa ned i redet, emedan äggen då lätt krossas.

Rufningstiden är 4 veckor eller någon dag därutöfver. Kalkonäggen kläckas lika bra under vanliga höns som under kalkonhönor.

 

Vi bruka vanligen först lägga de 3 à 4 kalkonhönor, som först blifvit liggsjuka, samt några vanliga hönor, samtidigt på de först värpta kalkonäggen, vanligen 14 ägg under kalkonhönan och 7 under en vanlig höna. De läggas en afton samt böra få ligga ett dygn på profägg, innan de erhålla afvelsäggen. Då dessa rufvats i 4 à 5 dygn, undersöker man äggen, hvilket tillgår så, att man håller dem mot ett ljus i ett mörkt rum. De fröade äggen ha då börjat mörkna delvis, medan de ofröade däremot äro lika klara, som om de ej alls varit rufvade.

 

De klara, äggen borttagas nu och kunna användas till kycklingfoder. Man sammanflyttar därefter de dugliga äggen, så att hönorna åter få lagom antal, samt gifver den eller de nu lediga rufvarne. nya rufägg. Vanligen har det nu äfven blifvit flera hönor liggsjuka, och förfar man då på samma sätt med dessa.

Af de först värpta kalkonäggen bruka ibland hvart 3:dje eller 4:de vara ofröadt; längre fram på våren har däremot nästan hvarje ägg varit fröadt.

 

 

 

Hvarje dag, vid middagstiden, lyfter man kalkonhönan ur boet, så att hon får äta, dricka och bada sig i sand om det lyster henne. Man får dock noga tillse, att hon återkommer till boet om 15 à 20 minuter, detta i all synnerhet om hon flyttats till annan plats, än där hon värpt, emedan hon då gärna går och lägger sig i det gamla nästet.

 

Skulle det emellertid genom förbiseende inträffa, att hönan varit af äggen t.o.m. ett halft eller helt dygn, så får man ej fälla modet därför. Detta har några gånger inträffat här, men äggen ha likväl kläckts, sedan rufningen åter fortgått, ehuru kläckningen blifvit lika mycket försenad, som rufningen varit afbruten.

 

Likaså, om man finner kalkonhönans näste först sedan hon värpt några ägg, så böra dessa ej kasseras, äfven om de legat ute under frostnätter. Jag fann en gång ett näste med 7 ägg, hvilket jag upptäckte genom att följa kalkonhönans spår i nyfallen snö. Äggen märktes i och för observation och kläcktes.

 

Vid kläckningen

 

får man efter hand borttaga de tomma skalen. Någon annan hjälp har jag ej funnit behöflig. Sedan kläckningen är färdig, får hönan ligga kvar i nästet ungefär ett dygn, hvarvid tillses att nästet är ombonadt, så att ungarne ej kunna treva sig utanför, emedan de då snart äro förlorade. På andra dygnet flyttas hönan med ungarne till en ljus, torr och om möjligt varm plats; en större låda, t. ex. en meter i fyrkant kan härtill användas, och ungarne äro då äfven skyddade lör råttor.

 

Kan en sådan låda placeras innanför ett fönster i en ladugård eller foderkammare, så går detta utmärkt. Man kan naturligtvis ha bekvämare anordningar, men jag önskar visa, huru man med enkla anstalter kan reda sig till att börja med.

 

Till strö gifves kort mjukt halmboss, hvilket ofta ombytes så att det ej blir smutsigt.

 

Då både kalkoner och vanliga hönor kläcka kalkonägg, flyttas ungarne

 

efter kläckningen

 

tillsammans, så att hvarje kalkonhöna får 15 à 20 ungar, då det ju är mindre besvär att ha ett färre antal kycklinghönor. Först andra dagen efter kläckningen bjudas kalkonungarne föda, bestående af kokta, finhackade ägg, som bjudes dem på en tunn brädbit eller dylikt. Man bör ej tvinga i dem föda, ty de äta själfva, då deras naturliga aptit infinner sig. Till dryck gifves rent vatten i ett blomkruks- eller tefat, i hvilket man lagt en sten, så att ungarne ej kunna blöta ned sig. Mjölk bör ej gifvas kalkonungarne till dryck.

 

Vid skötsel af kalkonungar fordras utom affärsintresse äfven en liten smula djurvänlighet, och en kalkonkull om 20 st. är äfven ägnad att underhålla båda dessa egenskaper.

 

Man bjuder ungarne föda ofta, de första dagarne hvarannan eller hvar tredje timme.

 

Man blandar hvetebrödssmulor och finklippt grönt, isynnerhet maskrosblad, i äggdieten samt fortfar med denna under l:sta veckan.

 

 

Myrägg förordas mycket som en särdeles lämplig föda för ungarne. Det är ju därför förklarligt, att jag första året vi hade kalkonungar erbjöd dem myrägg ett par gånger. Jag kunde emellertid ej finna, att kalkonungarne rörde myräggen och har sedan ej upprepat försöket.

 

Jag förmodar att eventuella reflektanter å katkonodling äro glada att slippa bli myrsamhällenas förödare och röfvare.

 

Då ungarne äro 4 à 5 dagar, böra de släppas ut en liten stund med modern på en gräsplan, om vädret är vackert, men med omsorgsfull tillsyn.

 

Efter första veckan öfvergår man så småningom till annat mjukt foder, bestående af finskuret grönt (maskrosblad, nässlor späd klöfver, midsommarråg), fuktadt och blandadt med hafre- eller korngröpe, helst båda delarna. Om man har tillfälle att gifva kokt billigt kött eller färska krossade ben, så är detta utmärkt. De ben som samlas i ett landthushåll skulle alltid, där det finnes fjäderfä, krossas färska, i stället för att få ligga och torka eller härskna. Kan man ej gifva färska krossade ben, får man emellanåt blanda litet foderbenmjöl i fodret.

 

Man kan gifva ofvannämnda mjuka foder till frukost samt delvis till middags- och aftonfoder, då därjämte bör gifvas hel säd.

 

En af de bästa platser för uppfödande af kalkonungar är utan tvifvel en inhägnad fruktträdgård eller park. De göra där ingen skada, utan i stället stor nytta, då de ständigt äro på jakt efter insekter, och det bör lätt kunna ordnas så, att de bli en verklig prydnad i stället för att vanpryda.

 

I Amerika anlägges vanligen trädgård och hönsgård på samma jordstycke, och tages därigenom flerdubbel inkomst. Här i Sverige finnas många trädgårdsanläggningar, som gifva liten eller ingen inkomst, och som skulle förete ett mycket mera inbjudande utseende, om där vimlade af höns, ankor, gäss och kalkoner, på samma gång som växterna därigenom finge en ofta förgäfves efterlängtad gödning.

 

Efter första veckan

 

få kalkonungarne gå ute hela dagarne, då vädret är vackert. De böra ej utsläppas förrän daggen gått af gräset. Om det regnar eller är kallt, hållas de instängda. För regn äro de mycket ömtåliga och måste man, så snart regn hotar, instänga dem, isynnerhet under de första månaderna.

 

Ha de sin bostad på något afstånd från betesplatsen, så kunna ungarne, då de äro för späda att hastigt drifvas, plockas i en korg, hvilket ej är svårt, emedan de äro mycket tama. Hönan följer sedan själf efter.

 

Ha ungarne råkat bli genom våta och kalla, så att de synas bli mycket medtagna, bör man inlinda dem varsamt i varmt ylle och lägga dem på en plats som är varm, men ej för het, t. ex. i en lämpligt afsvalnad bakugn. Många halft ihjälfrusna kalkonungar ha räddats genom dylik varm behandling. Naturligtvis fordras största försiktighet härvid, så att värmen blir lagom. Att gifva kalkonungarne litet smör brukar äfven verka stärkande vid sådana tillfällen. Vid tillfällen då de synas svaga och olustiga, bör man, äfven sedan man slutat att gifva dem kokta ägg, gifva något häraf, hvilket stärker dem.

Det är bekvämt att under de första veckorna ha modern ocn ungarne i en bur ute i det fria. Denna bur måste dock vara så solid, att den utestänger råttor, igelkottar och dylika djur, som annars lätt föröder kullen. Den bör äfven erbjuda skydd mot väta och drag, vara någorlunda rymlig och förses med ett litet fönster, så att ungarne kunna fodras i buren då det regnar. För fönstret sättes utom glasruta äfven en bit kycklingnät. Om man utanför denna bur placerar en nätbur, gjord af ribbor, med påspikadt kycklingnät, så har man ungarne skyddade för skadedjur, utan att ständigt behöfva tillse dem. Burarne böra i så fall ofta flyttas, så att ungarne ständigt ha tillgång på friskt gräs. För öfrigt böra de jämte modern dagligen släppas ut ur buren någon stund. Bäst torde dock vara om man de första veckorna kan ha kalkonungarne inomhus, där temperaturen är något mildare och jämnare än i en liten bur ute i det fria. Dock ej ständigt instängda.

 

Då ungarne äro några veckor, förena sig vanligen de kullar, som äro någorlunda lika gamla, till en flock, t. ex. 4 à 5 kalkonhönor med 60 à 70 ungar. Hönorna äro ständigt uppmärksamma för att kunna varna ungarne, om någon fara hotar, samt visa mycket mod vid deras försvar.

Man bör anordna en särskild med nät afstängd rymlig

 

foderplats,

 

som genom ett passande spjälgaller lämnar passage för ungarne, men ej för mödrarna. De senare kunna nöja sig med torftigare kost. Så snart sädesbärgningen tagit sin början, vänjes

 

kalkonerna ut på stubbåkern,

 

och behöfva sedan ofta ej alls fodras, ty de plocka vanligen kräfvan full af spillsäd, ogräsfrö m.m. Spillsäd kan vanligen ej helt undvikas. En del år kan ju åkrarne på grund af väderleks- och bärgningsförhållanden vara liksom besådd med spillsäd, medan den andra år undvikes rätt bra. Sådana år som det förstnämnda blir odlingen af kalkoner, gäss och ankor af stor betydelse, såvida man ej är likgiltig för, att stora kvantiteter af den bästa säden gagnlöst nedplöjes.

 

Då spillsäden blifvit ringa, eller kalkonerna ha för små fält att ströfva på för att själfva finna tillräcklig föda, får man dock äfven gifva ett mål framme vid gården, t. ex. tidigt om morgonen. Detta kan då bestå af skuret grönfoder, färskt eller torkadt, fuktadt, och blandadt med sädesgröpe samt kokt potatis. Under regniga och kalla dagar, fodras de äfven vid gården. Kalkonerna utdrivas om morgonen på åkrarne och hemkomma vanligen vid middagstiden samt utföras åter på eftermiddagen.

 

Blåbär, rönnbär och oxelbär äro af kalkonerna synnerligen omtyckta.

 

Gödningen

 

börjas i god tid, i medio af oktober, d. v. s., om de ej fodrats under hösten, börjar man därmed nu.

 

För gödningen ha vi här användt endast hafregröpe och kokt potatis, samt hel hafre. Mjölk har äfven gifvits, dels i blötfoder och dels någon gång till omväxling att dricka. I början af gödningen gifves äfven skuret grönt, såsom förut är nämndt. Råa rofvor böra äfven gifvas.

 

De sista tvänne veckorna före försäljningen fordras kalkonerna särskildt omsorgsfullt. Om man har ett större antal under gödning, är det skäl att afskilja en del och gifva dem särskildt stark gödning för att så snart de blifvit sålda låta en annan flock intaga deras plats. Genom att gifva fordret ljumt befordras gödningen. Det finnes i öfrigt åtskilliga. olika metoder för kalkongödning bl. a. att koka allt fodret. Korn och majs äro äfven utmärkta fodermedel vid kalkongödning. Att stoppa kalkoner för hand eller med maskin, är gödmetoder som ligga utom min erfarenhet. Jag har alltid funnit kalkonernas] aptit tillfredsställande. Skola de under gödningen instängas, böra de ha ett stort ljust rum samt hälst få komma ut en stund hvarje dag. Stänger man in dem i ett litet mörkt rum, så förlora de aptiten och viktökningen aftager eller upphör.

 

Innan gödningen börjar på allvar, bör afvelsstammen frånskiljas och väljes då de största och kraftigaste djuren därtill. Göddjuren fodras sedan hälst 4 gånger om dagen med så mycket de vilja äta. Vi bruka gifva sista målet hel hafre vid ljuset af en stallykta. De äta gärna vid lyktljus, då de blifvit vana därvid. Skall man fordra vid ljus, så böra kalkonerna ej gärna sitta, utan hellre ligga på halm, eller åtminstone bör det vara god plats mellan sittbrädorna. Kalkonerna böra aldrig få sitta på smala pinnar, emedan deras bröstben då blir intryckt och missformadt, utan på 5 tum breda plankor med afrundade kanter.

 

Slaktning

 

sker bäst så, att en person håller djuret, medan en annan med vänstra handen fattar dess hufvud och med en skarp knif sticker det i halsen, med äggen vänd mot nackbenet, skärande intill detta, hvarigenom halspulsådern afskäres. Att döfva djuren med ett käppslag i hufvudet före stickningen förordas af några, men jag har knappast funnit någon fördel därvid ur djurskyddssynpunkt. Med en skarp knif och ett raskt snitt, går slaktningen nästan ögonblickligt utan bedöfning, och ett något förfeladt slag förlänger endast djurets lidande.

 

Djuret hålles stilla, så att blodet får rinna af väl, hvarigenom köttet blir hvitare, och upphänges därefter på en sval och luftig plats. De upphängas hälst vid hufvudet, sålunda, att en krok eller ett snöre trädes genom de yttre andningsorganen, samt böra hänga minst ett dygn, så att de hinna bli riktigt genomkalla, innan de nedpackas. Emballaget bör, om det är en låda, förses med hål, så att det lämnar tillfälle för luften att spela in.

 

Djuren böra ej fodras strax före slaktningen, emedan vissa delar förr taga skada genom förskämning, om de äro fullproppade med foder.

 

Försäljningen

 

af kalkonerna bereder ofta nybörjaren hufvudbry. Genom att i god tid utbjuda dem till hotell och restauranter samt ej försumma att erbjuda några stycken då något bröllop skall äga rum i bygden eller till andra fästliga tillställningar, då ett par kalkoner bruka vara synnerligen välkomna, låter denna sak nog utan större svårighet ordna sig. I Amerikas förenta stater är det landssed, att hvarje familj skall spisa kalkon på en viss nationell högtidsdag. Där odlas äfven kalkonen ganska allmänt. Där det ej finnes afsättning för kalkoner är vanligen orsaken att folket är totalt okunnigt om kalkonen och dess värde för bordet. Skulle man ej kunna försälja kalkonerna i hemtrakten så finnes god afsättning för dem i våra större städer.

Till vårt land införes stora partier frusna kalkonkroppar från utlandet. En dylik import synes alldeles obehöflig då dessa djur med lätthet kan odlas i alla delar af Sverige.

 

Hönsskötsel

 

bland tamfoglarna intaga hönsen ojämförligt främsta rummet i ekonomisk betydelse. Deras värde undgår dock ännu mångens uppmärksamhet och den tid är ännu, anno 1909, ej helt öfvervunnen, då hönsen betraktas med oblida blickar af mången landtman.

 

Hönsen förtjäna dock i själfva verket allt mer ett rum bredvid de större husdjuren i landthushållningen och vid småbruket har det flerstädes avancerat därhän, att produkterna af hönsskötseln inbringar en större försäljningssumma än någon annan produktionsgren. Så är äfven förhållandet ej blott hos några enskilda småbrukare utan äfven mera allmänt i några trakter af vårt land. Exempelvis på Tjörn, enligt hvad jag inhämtade vid ett besök där 1908. Från en af dess äggförsäljningsföreningar, Walla, hade försålts ägg för 60,000 kr. pr år och det upplystes, att hela äggförsäljningen från ön representerade ett värde af åtskilliga 100,000-tal kr. Hade äfven tillfälle att se ovanligt stora hönsflockar vid gårdarna i allmänhet. Men så föreföll mig också öns befolkning, särdeles vaken och intelligent, hvilket äfven torde vara en nödvändig förutsättning för, att af denna lilla berguppfylldä ö, skall kunna afvinnas lifsmedel till 20,000 människor, som utgör Tjörns folkmängdssiffra.

Äggförsäljningsföreningar, med ännu större försäljningssumma, än den nämda finnes dock på fastlandet, åtminstone i Skåne. Då det härjämte mångfaldigt bevisats, att höns med framgång kan odlas i alla delar af vårt land, är ju all anledning, att med större intresse än hittills taga hand om hönsskötseln, så att den vid alla hem, som omgifvas af ett större eller mindre stycke jord må bli till nytta och glädje. För att i någon mån stå den på hönsskötselns område oerfarne till tjänst och förvissad, att ett kortfattat arbete, innehållande det hufvudsakliga af hvad nybörjaren och den mindre hönsodlaren behöfver veta skall mottagas välvilligt, öfverlämnas denna lilla skrift härmed i allmänhetens händer.

 

Hönshuset

 

I fråga om bostad, ha hönsen stor förmåga, att anpassa sig: efter vidt skilda lokala förhållanden. Det är således i många fall ej nödvändigt, att uppföra särskildt hus för hönsen, emedan de ofta utan olägenhet kan erhålla bostad i förut befintliga byggnader, hvarigenom en besparing i utgifter göres. Vid många gårdar finnes någon gammal byggnad som med obetydlig kostnad kan förändras till lämpligt hönshus. Ganska ofta användes en afdelning af nötboskapsstallet för ändamålet. I samma mån som hönsskötseln vinner ökad betydelse uppstår emellertid behof af att bygga särskilda hus för hönsen. Dessa böra byggas så ändamålsenliga som möjligt samt inredas så, att hönsen finna trefnad och skötseln blir bekväm, men utan lyx och onödiga kostnader. Är man i tillfälle att välja plats, bör huset placeras på en torr och högländt, men på samma gång genom naturligt läge, byggnader eller trädplanteringar skyddad plats. Vidare bör finnas tillfälle till inhägnande af rymliga gräsgårdar utanför huset eller oinskränkt frihet. En tredje viktig sak är, att hönshuset är beläget ej allt för långt från boningshuset eller också i närheten af öfriga husdjursstallar, så att skötseln ej vållar för mycken tidsspillan, då hönsen behöfva tillses flera gånger om dagen.

 

Som byggnadsmaterial kan användas de på orten vanliga. Den ene bygger t. ex. af billigt tegel och brädfordrar utanför, en annan bygger med dubbla brädväggar och papp emellan, men i öfrigt utan fyllning, en tredje använder sågspån eller torfströ till fyllningsmaterial o. s. v. Det sistnämnda, med fyllnadsmaterial, har möjligen den olägenheten, att råttor och ohyra lättare innästla sig i fyllnadsmaterialet.

 

 

Att bygga med tegel, eller med dubbla brädväggar, papp och i öfrigt tomt mellanrum, blir nog bland de bästa väggarne och man erhåller därvid hus, som, i öfrigt omsorgsfullt uppförda och afpassade efter hönsantalet, bli tillräckligt varma, utan annan uppvärmning än den hönsen själfva åstadkomma. I norra Sverige ställes naturligtvis större kraf på hönshusets soliditet än i södra och västra Sverige. Jag hade för några år sedan tillfälle, att se en arbetares lilla hönshus strax utanför Göteborg, på ön Hisingen. Hönshuset var uppfört af gamla bräder, som förut utgjort brädfordring på någon gammal träbyggnad. Väggarna voro enkla och beklädda med gammal kasserad takpapp. Taket var af samma material. I huset fanns vid mitt besök ett 40-tal höns och ett 30-tal kycklingar. Hela huset jämte stängsel kring en rätt rymlig gård, hade ej kostat ägaren mer än omkring 20 kr. i kontant utlägg. Mannen som bodde i närheten men hade sitt arbete i Göteborg, hade i flera år hållit på med sin lilla hönsodling och förde äfven räkenskaper öfver densamma, hvilka utvisade tillfredsställande behållning af arbetet med hönsen.

 

Detta exempel har omnämts för ätt visa hur enkelt och billigt ett hönshus kan inrättas, men i allmänhet behöva de ju vara varmare än som med enkla brädväggar och pappbeklädnad kan åstadkommas. Emellertid kan i de flesta fall, det byggnadsmaterial, som är lättast tillgängligt och billigast på platsen användas med iakttagande af, att man bör undvika sådant byggnadsmaterial som meddelar kyla och fukt.

 

Hönshuset bör hälst byggas med gaflarna mot öster och väster. Södra långsidan förses med stora lågt sittande fönster. På norra sidan behöves ej fönster. Som golf i hönshus användes ofta cement, dels för dess hållbarhet, dels därför att råttor därigenom lättare utestängas, dels emedan de äro lätta att rengöra. Cementgolf äro dock kalla och fordras därför ett lager torrt golfströ ofvanpå detsamma. Trägolf, ja t. o. m. endast jordgolf kan afven användas. Trägolf ruttnar dock snart och jordgolfvet nedsmutsas, hvarför ytlagret ofta måste bortskaffas och ersattes med ny frisk jord eller grus. En annan olägenhet är, att råttor lätt bereda sig tillträde och kunna förorsaka skada, isynnerhet på små kycklingar. Inredningen kan för öfrigt, i ett litet hönshus, vara mycket enkel. Hvad som alltid erfordras är sittplatser för hönsen, matho och vattenkärl, en låda med sand eller aska, till bad för hönsen, en låda med skalämnen, grus och trärkol. Är hönshuset afsett endast för en mindre flock, t. ex. 20 à 30 djur, behöfves ej nödvändigt några afdelningar af huset, utan kan hönsen då gärna disponera hela huset oinskränkt, hvarigenom utrymme sparas, men är flocken större, är det bekvämast, att afdela huset i 2 eller flera rum. Trefligast blir det om man låter en korridor sträcka sig utefter norra sidoväggen, från hvilken en dörr leder in i hvarje särskildt rum. Alla mellanväggar böra nedtill utgöras af bräder och för öfrigt af nät eller galler. Invid korridoren placeras värpnästena så, att äggen kunna plockas ut genom att endast öppna en liten lucka. Äfven kan mathoarna erhålla sin plats i korridoren, invid mellanväggen, så att hönsen få äta genom ett galler. Härigenom blir utfordringen betydligt lättare och hönsen hindras att förorena mathon och fodret. Skulle hönsen ej få plats i en rad, kan man ha mathoar i två våningar, då naturligtvis i jämnbredd med mathon placeras ett bredt bräde innanför gallret, som hönsen få stå på under måltiderna. Man kan exempelvis nederst placera värpnästena, i en eller två våningar, med motsvarande luckor i mellanväggarna. Ofvanpå dessa anbringas ett löst brädgolf eller s. k. plattform, hvilken kan vara inemot en meter högt från golfvet, om hönsen äro af lättare ras t. ex. Leghorn. Öfver denna platform erhålla hönsen sin sittplats för natten. De s. k. sittpinnarna skola ej, som vanligen är förhållandet, vara runda eller alltför smala, emedan hönsens bröstben missbildas däraf.

 

 

 

De böra i stället utgöras af starka läkten, 4 à 5 cm breda, med kanterna något afrundade. Sittpinnarna placeras i jämnbredd med hvarandra, 3 à 4 cm öfver plattformen och med ungefär samma afstånd sinsemellan. Afståndet emellan sittpinnarna bör naturligtvis rättas efter hönsens storlek. Plattformens storlek och sittpinnarnas antal blir beroende af antalet höns. I allmänhet kan man med för del ha 50 à 60 höns tillsammans i ett rum. För hvarje höna beräknas en golfyta af ungefär 0,3 kv. m. Plattform sittpinnar och värpnästen böra vara lösa, så att de kunna uttagas för grundlig rengöring en eller ett par gånger om året. Nedersta mathon kan placeras litet högre än sittstängerna, så att det inne i ”hönsrummet” befintliga, motsvarande gångbrädet, ej hindrar hönsen att sitta och stå på den närmast långväggen befintliga pinnen. Ännu högre upp, om så behöfves, inrättas ytterligare ett, liknande foderbord. Huruvida en dylik anordning lämpar sig för de tyngre raserna lämnar jag osagt, men med de lättflygande Leghorns går det utmärkt, Gallret göres bäst af 1/4 t. rundjärn, hvilket blir ganska billigt, Den inredning jag härmed sökt beskrifva, finnes utförd i ett nybyggt hönshus i min hemtrakt och den är, särskildt med hänsyn till foderanordningen, den mast bekväma och lättskötta jag sett. Såväl hönsens utmärkta värpning, som deras ovanligt friska och präktiga utseende, tyda på stort välbefinnande. Förtjänsten häraf tillkommer ju i första handen god skötsel, men denna underlättas och möjliggöres genom ändamålsenlig inredning af hönshuset. Dörren till hönshuset bör vara vid västra gafveln midt för korridoren, om sådan finnes. En liten lucka med tät dörr, bör från hvarje rum leda ut i gårdarna. Ju större gårdar och ju mera frihet hönsen kan erhålla utomhus, dess bättre.

 

En af de första frågor, som framställas rörande hönsskötseln är:

 

Hvilken ras är bäst?

 

I vårt land, har alla de bästa kända hönsraser, från skilda länder isynnerhet England och Amerika, blifvit försökta sedan flera tiotal år tillbaka och därför kan ett välgrundadt svar gifvas på frågan. De raser, som blifvit mäst omtyckta och spridda, ha tydligen visat sig besitta öfverlägsna egenskaper framför andra.

Den hönsras, som vunnit största, utbredningen i landet är hvit Leghorn, en lättskött härdig ras, som utmärker sig som synnerligt god äggläggare och liten eller ingen benägenhet att rufva. Ägget stort hvitt. Därnäst har den grå Pl. Rocks blifvit med förkärlek odlad, Denna hönsras utmärker sig äfven som god värpare och är på, samma gång en ypperlig, högt värderad köttras. Ägget brunt. Den tredje rasen, som i vårt land vunnit stora sympatier, är hvit Wyandotte, äfven utmärkta värpare och köttdjur. Ägget brunt. Såväl Pl. Rocks som Wyandotte, äro tillika utmärkta rufvare och fostermödrar för kycklingarna. Öfriga raser af betydelse för vårt land är brun Leghorn, som liknar den hvita i form och egenskaper, svart Minorka, liknande Leghorn, men något större, och värper större ägg, Röd Rhode Island, en ras som på senaste åren blifvit framhållen som goda värpare och slaktdjur. Gul Orpington, som i synnerhet i Skåne är omtyckt. Guld-, Silfver och Rapphönsfärgade Wyandotte, äro vackra varieteter af Wyandottegruppen som äfven odlas, ehuru mera sällsynt. Raser som försökts i landet, men som bli allt mera sällsynta, äro de stora raserna Langshan, Brama och Cockin,

äfvensom Houdan samt den lilla vackra Hamburg m. fl.

 

Korsning,

 

eller blandning af tvänne olika raser lämnar ofta ett godt resultat. Vid dylik afvel bör afvelsdjur af rena raser användas. En lämplig korsning är Leghorn PL. Rock äfvenså Leghorn Wyandotte. Dylika korsningsprodukter bruka bli mycket goda värphöns.

 

Genom att ofta, minst hvarannat år, anskaffa goda obeslägtade tuppar, från framstående värpstammar af den rena ras man odlar, torde samma mål som genom korsningen, kunna uppnås och vinnas utan rasens uppblandning med andra raser. Skulle man vid korsning vilja använda halfrashönorna till afvel, bör man dock alltid använda rasren tupp.

En betydlig del af de mindre hönsbesättningarna i vårt land utgöras af korsningsprodukter, merändels tillkomna utan någon planmässighet vid sammanparandet. De förete därför en brokig blandning och deras produktionsförmåga är följaktligen mycket olika, i regel betydligt underlägsna såväl de bästa rena raserna som korsningsprodukten af dessa.

 

Kycklingarna.

 

Hvilken ras eller sort som odlas, blir dock alltid en hufvudsak, att föda upp ett så stort antal hönkycklingar årligen som motsvarar ½ eller 1/3 af hela hönsantalet. Hönsen få nämligen ej hållas till pensionsålder, som seden ofta är, utan redan vid 2 à 3 års ålder måste de utbytas mot ungdjur, om resultatet skall bli det bästa. Det är därvid nödvändigt, att kläcka minst dubbla antalet kycklingar emot det behöfliga antalet unghönor, då vanligen ungefär halfva antalet kycklingar blifva tuppar. Kläckningen bör ske tidigt på våren, för att kycklingarna skola hinna väl utvecklas och börja värpa på hösten. Den bästa tiden för kläckningen är April, Maj och Juni. De första och viktigaste omsorgerna i och för kycklinguppfödningen är, att få rufhönor tillräckligt tidigt samt att anskaffa afvelsägg af yppersta stammar. Har man nu lyckats häri, så fordras vidare, att behandla äggen och rufhönan med varsamhet och omsorg. Ha äggen rekvirerats pr järnväg, hämtas de från stationen hälst med gångbud hvarefter de genast uppackas, äfven detta med aktsamhet. Äggen få därefter hvila ett dygn i ett friskt, svalt, hälst mörkt men ej kyligt rum, liggande eller stående i en låda med frisk halmhackelse på bottnen. Skulle det dröja längre än ett dygn innan äggen läggas, böra de vändas en gång dagligen. Så behandlade kunna de bevaras kläckbara, i nödfall ett par veckor eller mera, ehuru det är säkrast ock bäst, att de bli rufvade alldeles färska. Hönan lägges på en lugn, hälst afskild plats, så att värphönsen och andra djur ej komma åt att ofreda henne. Flera rufhönor kunna läggas i ett gemensamt rum. Rufnästena anbringas då hälst i en jämnlöpande rad eller också tvänne rader, den ena öfver den andra. De böra hälst vara kringbyggda, så_: att endast framsidan är öppen, men tillräckligt höga och rymliga. Till rufning användes ej ovanligt stora eller små ägg, ej häller ägg med ojämna rynkiga skal. Likaså undvikes mycket långa och spetsiga eller klotrunda ägg. Till färg och form böra de i öfrigt öfverensstämma med normala ägg af den ras de tillhöra. Då rufhönan vanligen ej tillåtes rufva på den plats hon brukat värpa, utan måste flyttas, bör detta göras på aftonen, lugnt och varsamt, så att hönan så litet som möjligt, märker flyttningen. Hon stannar då i de flesta fall på sin nya plats och äfven om hon påföljande dag är litet orolig, lugnar hon sig dock snart om hon är ordentligt ruflysten. Är rufnästet, placerat i ett särskildt rum, så att hönan ej helt kan rymma fältet, söker hon sig vanligen tillbaka till nästet. Lägges hönan däremot vid dagsljus springer hon oftast genast upp, ifall hon flyttats, och det blir ofta ej möjligt att få henne att rufva på den nya platsen. I rufnästets närhet sättes vatten och föda, så att hönsen kunna gå upp och tillfredsställa sitt behof däraf, när det lyster dem. Äfven sand- och askbad bör finnas. Att söka instänga en motsträfvig höna i rufnästet, leder sällan till godt resultat. Äfven under rufningen böra hönsen, om möjligt, få komma ut i det fria, helst i en särskild nätgård, där de kunna ordentligt rasta sig, plocka grus, gräs o. d. samt taga sig ett sandbad. Hönan bör aldrig läggas i ett gammalt rede, som kan vara uppfyllt med smuts och ohyra, utan nästet måste om det förut användts, välrengöras samt förses med frisk mjuk halm .eller hö. Boet bör ej göras allt för djupt, emedan äggen då rulla öfver hvarandra och lätt krossas. För öfrigt utformas det så, att det bibehåller värme och form. Hönan erhåller först några profägg ooh först då hon ligger säkert, utbytas dessa mot afvelsäggen.

 

Detta iakttages i synnerhet ifråga om inköpta ägg som lätt kunna bli förstörda ifall hönan ej är pålitlig.

 

Det är enligt naturens ordning, att hönan en gång om dagen lämnar nästet för en stund. Det finnes dock hönor som rufva så ihärdigt, att de ej synas vilja lämna nästet ens för att äta. Sådana hönor böra helst lyftas ur nästet en gång om dagen, dels för att själfva hvila, dels emedan det är nyttigt för äggen. Hönorna stanna uppe omkring 1/4, 1/2 eller intill en timma. Detta behöfver ej inge oro. Stannar en höna däremot uppe flera timmar får man varsamt söka förmå henne att återgå till äggen. Man kan då äfven i värsta fall försöka stänga om nästet, medan hon lugnar sig, hvarvid dock fordras tillsyn. Vägrar hönan att fortsätta rufningen får man söka ersätta henne med en annan.

 

Sedan äggen rufvats 5 à 6 dagar, kan man genom att hålla äggen mot en ljuslåga i ett mörkt rum se, om de innehålla kyckling. De dugliga äggen börja nu mörkna eller visa en mörk punkt från hvilken utgrenar sig ett system af röda trådar. De ägg, som äro alldeles klara borttagas och kunna användas till föda åt kycklingar. Äro flera rufhönor lagda samtidigt, kan det inträffa, att så många ägg vid undersökningen visa sig odugliga, att de återstående äggen kunna sammanflyttas och en eller flera af de rufvande hönorna bli lediga. Dessa erhålla nya rufägg. Någon vidare undersökning af äggen behöfver ej förekomma vid naturlig kläckning.

 

Under rufningens stillhet kan ohyran bli ett svårt plågoris för hönan. Ask- och sandbad är ett godt medel emot dessa små blodsugare men ej alltid tillräckligt. Då ohyran t. o. m. kan plåga den rufvande hönan till döds, bör man därför, innan hon lägges, undersöka om hon har ohyra. Den brukar i synnerhet samla sig i dunet å gumpen, under vingarne och på halsen. Finnes ohyra, så är ett kraftigt medel; däremot, att stryka litet fotogén på de ställen ohyran förekommer. Detta får dock ske med allra största försiktighet, så att endast helt litet fotogen kommer i beröring med huden. Man kan doppa en styf hönsfjäder fotogén och därmed pensla på de ställen ohyran förekommer. Ett annat medel är persiskt insektspulfver. Det fästes vid huden medelst ägghvita eller insprutas bland fjädrarne med en liten spruta. Skulle man märka att en rufvande höna är plågad af ohyra, bör rufnästet äfven grundligt rengöras och ny bohalm inläggas, hvilket då måste göras med samma omsorg som första gången nästet tillreddes.

 

Kläckningen

 

försiggår vanligen, utan att annan hjälp behöfver lämnas af skötaren än borttagande af de tomma äggskalen. Ofta inträffar dock, att skalet å något ägg krossas under kläckningen, hvarvid litet hjälp kan behöfvas för att kycklingen skall kunna befria sig från skalet. Eller ock, att ett ägg varit bräckt ovanligt länge, utan att kycklingen kan taga sig ut. I dessa fall kan kycklingen räddas genom att öppningen så småningom förstoras, hvilket sker genom att med en eller ett par timmars mellanrum taga bort litet af skalet. Skulle blod därvid synas slutar man genast. Ofta äro dock sådana kycklingar, som man fått hjälpa ut, svaga eller lytta. Sedan kläckningeh afslutats, får hönan jämte kycklingarne ännu några timmar, eller till påföljande dag, stanna i det varma rufnästet. Ha flera hönor kläckt samtidigt, men ej alla erhållit fulltaliga kullar, är det i flera afseenden fördelaktigt att flytta tillsammans kycklingarne, så att hvarje höna erhåller ungefär ett dussin kycklingar. Några kycklingburar med nätgårdar, allt flyttbart, är en god hjälp vid kycklinguppfödningen. Man kan emellertid afven släppa de nykläckta kycklingarne, jämte fostermodern, i en rymlig låda, som placeras under tak. Den plats som skall utgöra kycklingarnes första vistelseort får ej vara kall och dragig samt måste erbjuda skydd emot råttor. Torrt och rent golf är äfven ett lifsvillkor för kycklingarne.

 

Kycklingarnes utfodring kan ordnas på flera sätt. Den mindre odlaren föredrager gärna att använda hufvudsakligen sådana foderämnen, som stå till buds utan särskildt inköp. Första målet till kycklingarne kan bestå af en skifva hvetébröd, öfver hvilken brutits ett rått ägg. Brödet och ägget bländas sedan med en gaffel, hvarvid äfven brödet söndersmulas. Dylik blandning gifves 2 à 3 dagar. Födan gifves ofta, men endast så mycket i sänder som genast fortäres. Hönan får ej ha tillträde till kycklingfodret, ty hon förtär det mästa däraf. Medelst ett litet galler, som lämnar passage för kycklingarne, afskiljes en »matsal» åt dem. Rent, friskt vatten bör alltid finnas hos kycklingarne. Det gifves i ett litet blomkruks-eller tefat, i hvilken lagts en sten, så att kycklingarne ej komma åt att blöta ned sig, utan endast dricka. Själffyllande kycklingkoppar finnas äfven. Jämte hvetébröd och ägg, gifves de första dagarne äfven torra korngryn och finklippt gräs. Maskrosblad och späda, finplockade nässlor äro, jämte klöfver, rågbrodd och spädt, fint gräs, särdeles lämpliga vegetabilier för kycklingar. Kokta, hackade ägg kan äfven gifvas kycklingarne de första dagarne, ehuru det förut beskrifna förfarandet är att föredraga. Numera föres äfven i handeln flera sorters kycklingfoder, såväl sådant som är afsett att gifvas i fuktigt tillstånd, som torrfoder, hvilket senare består af olika frösorter, finare för späda kycklingar och gröfre för äldre. Emellertid föredrager, som sagt, flertalet att uppföda kycklingarne med foder, som producerats på platsen, hälst som kostnaden därvid blir mindre kännbar. Man kan mala tillsammans litet god hafre, korn, hvete,

 

jämte litet ärter och dels baka bröd däraf till kycklingarne, dels använda mjölet till mjukt blandfoder. Dylikt blandfoder till kycklingar kan bestå af en eller flera af nämnda mjölsorter, kokt potatis och finskuret grönt och kan utfodringen därmed börja, då kycklingarne äro 3 à 4 dagar gamla. Brödet mjukas upp i vatten eller mjölk och ätes sedan begärligt från de första dagarne. Mjölk kan äfven gifvas som dryck, men med iakttagande af försiktighet. Den måste gifvas i rena kärl och ej mer i sänder än de genast förtära. Får mjölken stå och surna, förorsakar den lätt sjukdomar, ja t.o.m. kycklingarnes död. Till aftonfoder gifves kycklingarne med största fördel helt hvete. vilket de kunna börja äta vid en veckas ålder.

 

Så snart kycklingarne bli endast 3 à 4 dagar gamla, böra de få komma ut, då vädret är vackert, och vistas med modern ute; endast en kortare stund de första dagarne, men sedan kunna de vara ute dagen igenom. Iakttagas bör dock, att ej släppa ut dem för tidigt om morgnarne så länge det är daggigt och vått på marken, emedan de då förkylas. Där det endast finnes några få kycklingkullar och lokala hinder i öfrigt ej möta samt angrepp från skadedjur ej befaras, kunna höna och kycklingar gärna ha full frihet. I motsatt fall är bäst att ha burar med rymliga friluftsannex, de senare af. fint s.k. kycklingnät, allt flyttbart, så att det kan flyttas då gräset genom kycklingarnes tramp förlorat sin friskhet. Så vidt möjligt böra äfven sådana kycklingar jämte modern erhålla friheten någon stund på dagen, t. ex. på eftermiddagen. Kycklingarne böra ifrån första dagen och allt sedan ha tillgång på groft grus, krossade träkol, snäckskal eller kalkgrus samt rent friskt vatten. De böra äfven erhålla animalisk föda, som de under fritt kringströfvande delvis själfva förskaffa sig genom att plocka mask och insekter. Färska frossade ben och annat slaktaffall gifves därför kycklingarne, helst hvarje dag. Mycket behöfves ej däraf. De första veckorna bjudas kycklingarne föda hvarannan eller var tredje timma, sedan öfvergår man; till att fodra, 4 och slutligen endast 3 gånger om dagen, under förutsättning, att de haft tillfälle att plocka grönt m.m. ute i det fria under mellantiderna.

 

Så snart tuppkycklingarne kunna särskiljas från hönskycklingarne, slaktas eller afyttras de, med undantag af ett eller annat exemplar, som möjligen behöfves till afvelsdjur. Det lönar sig i allmänhet ej att behålla dem längre, ty de äro glupska och sålunda dyrfödda. Äro de tidigt födda, betala de sig äfven bättre vid 7 à 8 veckors ålder än om de behållas längre.

 

Med nuvarande fina kommunikationer, bör man äfven göra ett försök att sälja dem litet fördelaktigare än hos närmaste uppköpare. Man kan ju skrifva ett brefkort till någon restaurant eller badort och erbjuda hvad som finnes, och man skall ofta finna, att det lönar mödan.

 

Då kycklingarna börja närma sig de äldre hönsen i storlek, blir äfven utfodringen ungefär densamma som de äldre hönsens, men bäst är, att ha kycklingarna för sig själfva, ty annars bli de vanligen tyranniserade af de äldre och tillbakasatta i sin utveckling samt värpningen försenad.

Under sensommaren, kan kycklingarna såväl som äldre höns, födas på ett särdeles billigt, förträffligt sätt, genom att flyttas ut på de afbärgade sädesåkrarna. Härför erfordras små flyttbara bostäder, som kunna flyttas ute på fältet. Af spillsäd, ogräsfrön, insekter och spirande grönt, kunna hönsen erhålla en kraftig och tillräcklig näring under veckor, ja månadtal. Därvid tillses dock, att hönsen finna tillräcklig föda och gifves i motsatt fall något tillskottsfoder.

Kycklinguppfödningens framgång, beror i öfrigt mera på det personliga intresset hos dem som ha den om, hand, än på vissa metoder. Om den vänliga känsla och det intresse för djuren i allmänhet och för luftens bevingade innevånare fåglarne i synnerhet, som borde finnas hos hvarje människa, ej minst gent emot de djur, som helt offra sitt lif i människans tjänst, förefinnes, så blir det ej ett tungt släparbete, att ägna dem en omsorgsfull vård, utan det blir en i hög grad angenäm sysselsättning, som man ej utan i nödfall försummar. Så många intressanta detaljer äro äfven förbundna med hönsskötseln, att den därigenom skänker en behaglig omväxling i det vardagliga arbetet.

 

I det förestående har meddelats några råd angående kycklingarnes vård, som jag vill ytterligare understryka i följande sammanfattning: 1) Håll rent för smuts och ohyra. 2) Skydda de små kycklingarne för väta och kyla, isynnerhet för våta och smutsiga golf. 3) Gif föda, ofta i små portioner och låt ej hönan äta upp kycklingarnes foder. 4) Låt ej kycklingarne hålla till godo med skämda fodermedel eller sura foderrätter. 5) Håll ej kycklingarne instängda mer än nödvändigt, isynnerhet ej i trånga kvafva hus. 6) Gif utom de vanliga fodermålen rikligt med friskt grönt, rotfrukter, krossade ben, snäckskal eller kalkgrus, vanligt grus och träkol. 7) Rent friskt vatten ständigt. 8) Gif tillfälle till god rörelse genom att blanda några hvetekorn eller annan säd i hackelse, agnar eller höavfall, isynnerhet sådana dagar, då de för väderlekens skull ej kunna vara ute. 9) Gallra bort tuppkycklingarne tidigt. 10) Låt ej de äldre hönsen äta lifvet ur kycklingarne.

 

Värphönsen.

 

Äro unghönsen kläckta i April och Maj, äro de under förutsättning af god uppfödning och skötsel och, om de härstamma från goda värphöns, färdiga att börja värpa i September, Oktober och November månader. De behöfva då, för att kunna fortsätta därmed under vintermånaderna, en särdeles omsorgsfull vård. Det är därför bäst, att unghönsen ej behöfva dela rum med de äldre. De äldre hönsen rugga vanligen vid den tiden, då unghönsen börja värpa, och behöfva under ruggningstiden äfven fodras och skötas väl för att hastigt befjädras och beredas för en god vintervärpning. De undantränga och hugga emellertid de unga, hvaraf följden vanligen blir, att unghönsens värpning snart afstannar, ifall den börjat. Att hålla unghönsen och de äldre skilda är därför en stor fördel. Man har då äfven bättre råd att gifva de värpande unghönsen extra god vård, då höst- och vinteräggen alltid äro dyra.

 

 

 

Hönsen äro allätare och de kunna i vissa fall, då de ha en mera utsträckt frihet, själfva uppsöka sin föda. Emellertid får man i allmänhet vid ekonomisk hönsskötsel ej påräkna, att hönsen hufvudsakligen skola förskaffa sig sin föda själfva, men denna deras naturliga förmåga bör vara en ledning vid bestämmande af deras utfodring. En stor mängd olika ämnen, ur såväl växt- som djurriket, såväl som mineralier äro användbara därvid. Under vanliga förhållanden gifves fodret dels i form af hel säd, dels som mjukt blandningsfoder. Det mjuka fodret tillredes af skuret grönt, om sommaren färskt, om vintern torkad klöfver, klöfveragnar, nässlor, höaffall o. d. På detta torra grönfoder gjutes varmt vakten, hvarefter tillsättes hafremjöl eller gröpe och om möjligt äfven kornmjöl samt hvetekli. Kokt potatis och köksaffall får dock ej innehålla skadliga ämnen, såsom sillsälta eller kaffe, som är ett gift äfven för höns. Ifall kornmjöl äfven användes kan man taga 1/3 hafre, 1/3 korn och

1/3 hvetekli i blandningen. Minst hälften eller 2/3 af volymmängden bör utgöras af grönfodret. Denna blandning arbetas tillsammans så att den utgör en fast massa, lämplig för hönsen att äta. Ej för torr, så att den faller sönder och mjölet förefaller torrt, ej heller så vått att vattnet rinner, då massan sammanprässas. Det gifves om vintern i ljumt tillstånd. Sommartiden kan kallt vatten användas till blandningen. För att ha tillgång på grönfoder får man under sommaren, visa förtänksamhet och bärga en del grönfoderväxter för hönsens räkning. Efterslåtter och klöfver passar mycket väl härtill. Brännässlor äro synnerligt kraftiga och äggbildande. Flera andra grönfoderväxter äro användbara. Af sädesslagen äro hafre, korn och hvete de som främst ifrågakomma som hönsföda. Har man tillfälle att omväxla med hafre och korn samt gifva något litet hvete är detta bäst. I brist på korn och hvete, som ju ej så allmänt odlas, kan dock enbart hafre användas.

 

På grund af vinterdagarnes korthet i vårt land, är det ej tillräckligt, om man vill vinna en god vintervärpning, att fodra endast vid dagsljus. Man kan ju då, under den mörkaste årstiden, ej gifva morgonfodret förrän vid 9-tiden på f. m. och ej aftonfodret senare än vid 2-tiden på e. m. ifall hönsen skola hinna »spisa» innan de gå till »kojs», hvaraf följer en liten tupplur på 19 timmar. Ehuru tupparne under århundraden ljudligt protesterat emot en sådan sakernas ordning, ha de dock först på senaste tiden börjat vinna gehör, så att många hönsodlare numera utfodra hönsen såväl morgonen som aftonen vid artificiell belysning, somliga vid elektriskt ljus, andra med lika lyckligt resultat vid ljuset från en fotogenlampa eller lykta. Denna måste naturligtvis placeras så, att hönsen ej komma åt att slå omkull den och olyckshändelse uppstå. I öfrigt är det naturligtvis lika ofarligt att fodra hönsen vid extra belysning, som öfriga husdjur och minst lika berättigadt. Vill man ej fodra vid särskild belysning både morgon och afton, kan det göras endast en gång om dagen, dock bör det om möjligt ske hvarje dag vid samma tid. Om hönshuset är inrättat som jag i det föregående tillrådt, med foderhoarne i korridoren och galler för hönsen att äta igenom, blir utfodringen så lätt, att det endast blir ett uppfriskande nöje, att genast efter uppstigningen på morgonen gå ut i hönshuset med en lykta samt strö till hönsen litet hel säd i hoarne, hvilket ej behöver taga mer än 2 minuters tid i anspråk, såvida man ej vill offra ytterligare 2, att njuta af djurens morgonfriska aptit. Sedan kan män lugnt gå till öfriga morgonsysslor och afsluta dem samt frukostera, utan att behöva oroa sig öfver, att hönsen bli försummade. Detta blir däremot lätt händelsen, då hönsen ej fodras förrän vid dagsljus, ty då har man jämt allt möjligt att göra. Man endast gör en hastig visit i hönshuset en stund senare och hämtar lyktan. Fram på f. m. vid 10-tiden ungefär, gifves hönsen litet hel säd, inblandad i torfströ, halmaffall agnar eller dylikt. Ofta kan det från loge, stall eller ladugård erhållas sådant affall, som innehåller diverse sädeskorn, och bör dylikt affall användas som strö i hönshuset eller på någon för hönsen tillgänglig plats. Under sökandet efter sädeskornen erhålla hönsen ypperlig motion, hvilket är syftemålet med sädens inblandning i ströet. Hönsen måste nämligen beredas rikligt tillfälle att tillfredsställa sin naturliga benägenhet att sprätta.

Få de ej tillfälle härtill, får skötaren god tid att vänta på en rik värpning förgäfves, ehuru hönsen erhålla mycket säd och annan god föda. Råa rotfrukter gifvas äfven. Dessa upphängas invid väggen i snören vid hvars nedra ända är fästad en spik, som tryckes in i rotfrukten. Råa rotfrukter utgöra för hönsen ett saftigt foder och har samma goda inflytande på djurens tillstånd som det färska gräset hönsen själfva plocka under sommaren, samt befordrar värpningen i hög grad. En knippa torr klöfver, som upphänges så, att hönsen kunna plocka af blommorna och bladen, bidrager äfven, att bereda hönsen omväxling och trefnad. Rent friskt vatten gifves äfven vid förmiddagsbesöket och bör för öfrigt alltid finnas tillgängligt. Äfven tillses, att lådorna för skalämnen innehåller snäckskal eller kalkgrus, samt att groft grus och träkol ej saknas. Dessa ämnen, som kosta så godt som ingenting och som äro lika viktiga för hönsen som föda och frisk luft, få de dock oftast sakna. Träkol utgöra ett utmärkt medel emot matsmältningsoordningar och ätas gärna af hönsen. Gruset behöfva de för att därmed krossa födan. Dessa ämnen gifvas i lådor, som fästas så, att hönsen ej kunna fylla dem med golfströet, och behöfva sedan endast påfyllas i mån af behof.

 

Till middag; gifves hönsen om möjligt krossade ben eller annat slaktaffall. Finnes ej någotdera, gifves antingen litet af det mjuka blandfodret, som förut nämnts, eller helt litet säd i hoarne.

 

På eftermiddagen gifves åter litet säd i torrt strö. Kan något helt hvete gifvas, gifves detta antingen på middagen eller till blandning i ströet en gång om dagen. Säd inblandas endast. i torra ströämnen och på en ljus plats, ty annars kan den utströdda säden ej komma hönsen till godo. Finnes korn, bör detta användas som omväxling med hafren, hvilket senare sädesslag har största användningen som hönsfoder. Hafre är ett utmärkt hönsfoder, men ensidigt använd något gödande. En bättre värpning uppnås därför, genom att äfven gifva litet korn och hvete jämte hafren, som kärnfoder.

 

Vid hvarje besök i hönshuset plockas äggen ut ur värpnästena, hvilka ständigt böra vara försedda med ren bohalm, som ofta ombytes. Äggen förvaras i ett svalt, friskt rum tills försäljningen, som hälst bör ske hvarje vecka. Blir någon höna ruflysten, som ej skall användas till rufning, flyttas den till ett annat rum, där hon ej har tillträde till .något näste och hålles ute i det fria, på en gräsplan, så mycket som möjligt, då ruflusten snart går öfver.

 

På, kvällen, vid 7 à 8-tiden, gifves sista fodret, bestående af det förut beskrifna mjuka blandningsfodret. Hönsen behöfva därvid ungefär, en timmas tid för att äta samt återtaga sin plats för natten. Utfodras ej hönsen vid extra belysning, torde det vara skäl att gifva hel säd, sist på e. m. och det mjuka fodret på morgonen eller middagen.

 

Hur utfodringen än ordnas, bör man söka undvika ändringar i foderordningen och ombyte af foder så mycket som möjligt, emedan värpningen lätt afstannar till följd däraf. Små förändringar och förbättringar kunna dock alltid utan risk och med fördel göras.

 

Såväl för skötarens och öfriga intresserades som för djurens trefnad, bör hönshuset och dess inventarier hållas så rena som möjligt. Plattformarne beströs hälst dagligen med litet torfströ, aska eller dylikt och rengöras från spillningen ett par gånger i veckan, sittpinnarne renskrapas och skuras emellanåt och hela huset, kalkstrykes minst en gång om året. Kalk, släckt, torr och pulfverformig kan äfven vid något tillfälle, då hönsen äro ute, användas så, att några händer fulla kastas ut i: hönshuset, så att kalkdammet får utföra en luftreningsprocess. Sandbad bör aldrig saknas, då det utgör hönsens bästa försvarsmedel mot ohyra och äfven frånsett detta bereder dem en stor njutning.

Bli hönsen väl skötta och ha tillgång till sand- och askbad, försvara de sig framgångsrikt mot dessa fiender, men vanskötta höns, instufvade i hus, som sällan eller aldrig rengöras, plågas mycket af parasiterna. Ett bra medel mot ohyran är, att, sedan sittstängerna rengjorts, bestryka dem med fotogen. Äfven bör undvikas att fästa sittpinnarne vid väggarne utan i stället låta dem hvila på fristående ställning t. ex. små »träbockar». Äfven kan blandas litet fotogen och djurfett och strykes helt lite däraf bland fjädrarne hos höns, som äro besvärade af ohyra. Persiskt insektspulfver kan äfven användas och insprutas bland fjädrarne med en liten för ändamålet afsedd spruta.

 

Utgallringen

 

af värphönsen, bör i regel ske då hönsen värpt 2 eller 3 årsperioder. Det finnes helt säkert enskilda exemplar som kunde förtjäna att behållas längre, men en individuell kontrollering af hönsens värpning, kan nog endast utföras hos ett mindretal, hvaremot den stora allmänheten, huru intresserad den än kan vara för saken, på grund af bristande tid ej har tillfälle utöfva kontroll öfver de enskilda individernas värpning. Att hönsens värpning i allmänhet efter 3:dje året aftager, är allmänt kändt. Då finnes ju ej något skäl, att behålla hönsen längre, utan böra de utgallras och gifva plats för unghöns.

 

Som varpningen redan 3:dje året börjar aftaga, jämfördt med l:sta och andra årets värpning, uppnås nog det bästa resultatet genom att hålla hönsen endast till 2 1/2 års ålder. Att hålla reda på åldern blir då äfven synnerligen enkelt. Endast hvarannan årsklass behöfver märkas med ring om benet, eller också kan hönsen hållas i två afdelningar, en årsklass i hvarje. Vill man ha reda på och bokföra de enskilda individerna, blir däremot nödvändigt, att använda numrerade ringar, af hvilka en årsklass betecknas med ring om högra benet, den andra med ring om vänstra. De höns, som äro i tur att utgallras, böra afyttras på eftersommaren. Man bör då äfven kunna erhålla litet högre pris för de 2-åriga, än för 3-åriga och äldre höns. Det betalar sig dåligt, att behålla dem öfver ruggningén på hösten. Hönsen gödas först före försäljningen. I så fall bör försäljningen på förhand uppgöras med någon matvaruaffär eller restaurant. Försäljningen sker bäst efter vikt. Säljaren levererar då helst djuren slaktade och plockade och kan sålunda ett betydligt högre pris än det vanliga uppnås. Hönsens gödning kan ske dels i frihet, d. v. s. de till gödning afsedda hönsen flyttas till ett särskilt rum, där de utfodras rikligt med kokt potatis och hafregröpe, tillblandadt med skummjölk samt hel hafre. Det skadar ej att de gå ut på en inhägnad gård, men annan motion böra de ej erhålla. Efter 2 à 3 veckors gödning böra de säljas. Genom att tidigt afyttra de höns som skola slås ut för året, erhålla de öfriga bättre utrymme och kunna ägnas en omsorgsfullare vård, hvilken belönas med tidigare och bättre värpning.

 

Bokföring.

 

Det är nödvändigt att föra anteckningar öfver utgifter och inkomster. Uraktlåtes. detta, kan man ju ej bestämdt veta huru hönsen betala foder och arbetet med djurens vård. Det fordras ej någon större insikt i modern bokföring, utan endast att i en liten bok anteckna alla utgifter samt å motsatta sidan inkomsterna. Att sålunda kunna med visshet veta det ekonomiska resultatet, är af största betydelse och utan denna personliga kännedom och erfarenhet på området i öfrigt, bör man iakttaga försiktighet vid uppgörandet af planer till hönsodling i större omfattning.

 

 

 

Gåsskötsel.

 

Gåsodlingen, som förr var allmänt utbredd i vårt land, blir allt mera sällsynt. Gåsen. är dock en djursort, som är i hög grad förtjänt att uppmärksammas af landtbrukaren. Priset på gäss har under de senaste åren gått upp betydligt, så att de betalas med ända till 1: 50 à 2 kr. pr kg. och däröfver. En ung gås om 5 à 6 kg. är således värd 8 à 12 kr. till slakt, efter nämda pris, men äf ven om detta pris ej fullt uppnås är dock odlingen af gäss väl lönande. Som ett exempel på gåsodlingens stora värde, kan följande anföras: En landtbrukare bosatt i närheten af Falköping har haft en gåshona öfver 20 år. Hon har alla åren utom det sista, 1908, då hon endast hade

5 ungar, haft fulltaliga kullar på omkring 8 à 12 ungar. Efter denna gås har ägaren sålt ungar för öfver l,000 kr. Denna märkvärdiga gås fick sluta sina dagar förra hösten (1908). Ägaren hade ej flera gäss än denna, ej ens gåshane, utan fick hon vid vårtiden gå tillsammans med grannens gäss. Hon var af gammal svensk ras.

 

Afvelsstammen.

 

Man bör i allmänhet ej odla de stora utländska raserna oblandade, utan om det någonsin har. sitt berättigande att föredraga det svenska, gäller detta ej minst våra gamla inhemska gåsstammar. De äro visserligen mindre än t. ex. Toulouse- och Emden-raserna, men däremot mera lättodlade. Då emellertid korsning emellan inhemska gäss och nämda större raser, brukar lyckas särdeles väl, vill jag tillråda, att hålla honor af svensk och hanar af Toulouse-eller Emden-ras. Härigenom blir afkomman betydligt större än genom att odla de inhemska stammarne oblandade.

 

Olägenheten med de stora raserna, t.ex. Toulouse, är, att de värpa en mängd ägg 80 à 40 st. pr hona är vanligt som det dock är svårt att få full nytta af, emedan Toulouse-gåsen är tung och klumpig och därför föga lämplig att taga vård om ungarne. De mindre inhemska gässen däremot, värpa vanligen endast så många ägg som de själva rufva, omkring 12 st. pr hona, samt rufva, kläcka och vårda sin afkomma mycket väl. Vid odlingen af Toulouse-gäss får man låta Pl. Rocks eller andra storväxta, goda rufhöns eller kalkoner kläcka äggen. Äro äggen väl kläckbara och man lyckas få goda rufhönor i tillräckligt antal, kan det bli många ungar efter Toulouse-gässen. Toulouse, såväl som Emden, hvilka äro de utländska raser, som i vårt land vunnit spridning, förtjäna äfven att odlas.

De äro, som förut nämts, lämpliga till korsning med de svenska gässen, för att få afkomman större. De kunna äfven i den mera intresserade odlarens hand bli synnerligt lönande. Toulouse-gåsen är mörkgrå. Emden helt hvit. Vikten å fullväxta exemplar af dessa gäss är: hanen omkring 9 kg. honan 7 kg. Af Toulouse-gåsen finnes på många ställen inom Sverige afvelsägg till salu och har man således tillfälle att genom inköp af ägg, som kunna rufvas af hönor, uppdraga en stam af denna ståtliga ras. Äggen äro ömtåliga och måste behandlas med största varsamhet samt få ej utsättas för kyla. En allmänt utbredd gåsodling förutsätter emellertid, att den lättodlade inhemska gåsen äfven kommer till heders. En gåsodling börjas då bäst och billigast genom att på hösten, i oktober månad inköpa en hane och ett par honor. Bäst är att köpa hane från en stam och honor från en annan, hvarigenom från början undgås inafvel. Köpes hane af större ras, har detta som förut nämts sina fördelar. Man får ej påräkna, att gässen äro fullgoda, som afvelsdjur förrän vid 2 års ålder, men de lämna äfven i vissa fall ett godt resultat redan som ettåriga. Honorna kunna användas till afvel i många år. Jag har utom det förut omnämnda, hört flera exempel på, att gåshonor med godt resultat användts till afvel ännu vid 12 års ålder. Det är således skäl, att behålla en god gåshona så länge hon lämnar en talrik och kraftig afkomma. Hanen bör däremot i regel ej behållas längre äntill

4 à 5 års ålder. Äldre hanar gifva vanligen ett sämre resultat.

Att skilja hanar från honor bland unggäss är ej lätt och många förargliga misstag äro därvid gjorda. De yttre igenkänningstecknen på hanen är, att han är mera högrest är honan, benen äro något högre, halsen längre och högre. Hanens kacklande är, äfven något olika honans, mera gällt och skärande, Honan är mera kompakt, hennes hals och ben kortare, kacklandet mera groft. Skillnaden emellan hanar och honor framträder tydligare frampå vintern. Det fordras på hösten mycket stor noggrannhet vid valet af afvelsdjur bland gässlingarna, om misstag skall undvikas. En hane bör i regel ej paras med fler än 3 à 4 honor. Afvelsgässen böra få gå ute alla dagar under vintern då väderleken ej är allt för svår och kunna födas mycket billigt. Litet slösäd från logen, några råa potatis och andra rotfrukter jämte hvad de själva under fritt kringströvande plocka, erbjuder dem en lämplig näring. Vid en större gård ha afvelsgässen vanligen lätt att kring ladugårdshusen finna tillräcklig näring. Skuret grönfoder med helt litet mjöl är äfven lämpligt, liksom man får gifva något hel säd om de ej erhålla tillräcklig näring af hvad de själfa kunna uppsöka. Afvelsgässen få ej fodras så att de bli feta, men få naturligtvis ej heller svältas eller bli magra.

 

Så snart gässen börja para sig, i slutet af Febr. eller början af Mars, måste man tillse, att de dagligen ha tillträde till öppet vatten i ett vattendrag, sjö eller damm och böra de drifvas dit ett par gånger om dagen i fall de ej själfva frivilligt vilja taga ett bad. För summas detta, blir följden lätt till kläckning odugliga ägg. Då vattnet vanligen vid den tiden är tillfruset får man hålla en vak några kvadratmeter i fyrkant öppen vid stranden. Värpningen; brukar börja i mars månad och är det noga med att äggen insamlas så snart de äro värpta, emedan de ej tåla kyla. Därför kunna de lätt skadas och bli odugliga till kläckning, genom att få ligga ute ifall platsen, där gåsen värper, är kall. Med blyertspenna skrifves på skalet datum, då ägget värpts samt förvaras äggen i ett friskt, men ej för kallt rum, i en låda med ett lager ren halmhackelse på bottnen och vändes varje eller hvarannan dag, under afvaktan af rufningstiden. Odlas Toulonsegäss läggas äggen under hönor så färska som möjligt.

 

Rufningen.

 

Gåsen bör helst vänjas att värpa på den plats der hon skall rufva. Hon tillreder då äfven sjelf sitt bo på bästa sätt och bekläder det med sitt eget dun. Då hon värpt sin kull och ligger säkert gifver man henne det antal gåsägg hon väl täcker, vanligen 12 st. Flera dagar innan gåsen, lägges tillses, att det är ren frisk mjuk halm eller hö i nästet, så att gåsen ej behöfver oroas med ombyte sedan hon redan gjort boet i ordning för rufningen. Läggas flera honor samtidigt till rufning, lägges de jemnstora äggen tillsammans i samma näste, de medelstora tillsammans och de mindre i ett näste. Rufningen blir därigenom jemnare. Lägges gässen till rufning å olika tider, bör man lägga de tidigast värpta äggen först.

 

Under rufningen brukar gåsen gå upp af nästet en gång om dagen. Innan hon lemnar nästet täcker hon öfver äggen. Hon bör ha mat och dryck tillgängliga, då hon kommer upp och äfven ha tillgång till; vatten, så att hon kan taga ett bad. Då hon sedan återvänder till nästet meddelas äggen en viss fuktighet som synes vara det naturliga vid rufningen af dessa ägg.

 

Vid kläckningen af gåsägg under hönor, lägges fuktig mossa i bottnen af nästet och däröfver fint mjukt hö. Mossan meddelar sedan under rufningen litet fuktighet åt äggen. 4 gåsägg är lagom antal för en stor höna. Äggen märkas på ena sidan och man observerar om hönan vänder äggen. Befinnes det att hönan ej förmår vända dessa stora ägg, får man för hand vända äggen en gång om dagen. Vid rufningen vänder nämligen den rufvande fågelhonan äggen, så att de befinna sig i en ständig cirkulation.

 

De som ena gången äro i midten af nästet befinna sig en annan gång vid yttersidan, den sida af ägget som ena dagen är öfverst är andra dagen underst o. s. v., en mycket viktig sak, ty dels komma äggen därigenom i lika mått i åtnjutande af värmen så att en samtidig kläckning äger rum, dels skulle om äggen ständigt hvilade på en sida, gulan sjunka ned till äggets nedre del, hvaraf följden blefve missbildade ungar. Då gåsägg kläckas under hönor, brukas ofta att under den sista veckan dagligen fukta äggen med vatten, hvilket kan göras med en tygbit af linne som doppats i kylslaget eller något ljumt vatten. I öfrigt bör man handskas med äggen, såväl som med de nykläckta ungarna, så litet och så varsamt som möjligt. Vid all kläckning, bör undvikas, att lägga större antal ägg under den rufvande honan, än hon väl täcker och uppvärmer. Äfven bör nästet omsorgsfullt iordningställas. Förbiseende häraf, är ofta en. orsak till misslyckade kläckningar. Afkylning af gåsäggen bör undvikas så mycket som möjligt, då hönan sedan ej förmår uppvärma dem så hastigt som gåsen. Rufningen af gåsägg, medelst hönor, bör därför ej äga rum på en kall, dragig plats och bör företrädesvis användas lugna, trägna rufvare därtill samt tillses, att de ej stanna borta från redet allt för länge, då de äro uppe för att äta o. s. v. Har man tillfälle att täcka öfver gåsäggen då hönan är uppe är detta bäst. Rufningstiden för gåsägg är 4 veckor eller någon dag däröfver.

 

Kläckningen

 

Gåshonan bör oroas så litet som möjligt under kläckningen. Dock kan den person, som brukar sköta gässen, taga bort de tomma skalen och se till att det i öfrigt står rätt till. Då gåsägg kläckas under hönor inträffar ej sällan, att skalet är så hårt, att ungen ej förmår bryta det, ehuru han bräckt hål på ägget. Märker man, att ett ägg varit bräckt t. ex. ett halft dygn, utan att ungen synes förmå taga sig ut, är skäl att varsamt, litet i sänder, med ett par timmars mellanrum, vidga öppningen. Skulle det där vid börja blöda, upphör man genast och lägger tillbaka ägget emedan hjälpen då kommer för tidigt. Det fordras alltså; mycken varsamhet härvid, så att man ej i välmening gör mer skada än nytta. Ibland inträffar det, att skalet å något ägg krossas under kläckningen. Då behöfs vanligen mänsklig hjälp för att befria ungen från skalet.

 

Gässlingarne

 

Sedan kläckningen avslutats och ungarne blivit torra, måste de naturligtvis flyttas ifrån rufnästet, hvilket dock ej bör ske för tidigt. Då kläckningen ofta tager en tid af ett par dagar, bjudas de först kläckta ungarne föda redan medan de äro i rufnätet. Ett rått ägg söderslås och en hönsfjäder doppas i innehållet samt strykes med fjädern emellan näbben på de små gässlingarne. De lära sig snart att suga till sig af den erbjudna födan. Detta upprepas några gånger dagligen under de första dagarne. Därjemte gifves redan från första dagarne finklippt gräs t. ex. rågbrodd hvari blandas litet torra korngryn.

 

Den plats gåsungarne flyttas till, ifrån rufnästet, bör vara försedd med torrt strö, hvilket är af stor betydelse, emedan alla tamfåglar, isynnerhet ungarne, lida af att vistas på kalla, fuktiga, smutsiga golf.

 

Man bör undvika, att proppa i gåsungarne en mängd starkt närande föda, emedan de lätt dö deraf. Äggdieten upphör vid 3 à 4 dagars ålder. Är väderleken mild, så kunna de släppas ut redan vid 3 à 4 dagars ålder, på en gräsplan och de taga snart sin föda uteslutande ute på betet samt må bäst deraf. Skulle betet vara allt för dåligt, får man gifva tillskottsfoder, hvilket dock i vanliga fall ej behöfvas efter ett par veckors förlopp.

 

Gåsungarne måste, innan fjädrarne vuxit ut, aktas för kyla och häftigt regn. De växa mycket fort, så att det är ett stort nöje att iakttaga deras snabba utveckling. Liksom kalkonerna, kunna de sedan på hösten, utan svårighet, vänjas ut på de afbergade sädesåkrarne och föda sig där så väl, att man vid tidig försäljning ej behöfver bestå dem med särskild gödning. Vid sädens hemkörning blir äfven vanligen en del säd spilld invid ladugårdshusen, som gässen ha stor förmåga att tillgodogöra sig.

 

Gödningen

 

blir alltså i vissa fall obehöflig. Skulle emellertid betet bli otillräckligt på senhösten, är det dålig ekonomi, att låta djuren bli magra, utan gifves då kärnfoder, hafre och korn, eller helst begge delarne, äfvensom kokt potatis, blandad med sädesgröpe och god frisk skummjölk. Säljes ej alla gässen i början af November, till »Mårtens gås,» äro de äfven mycket efterfrågade vid jultiden, liksom de lätt kunna säljas under hela Nov. och Dec. månader. De bli ju dyrare i uppfödning då de hållas till jul, men betalas då äfven högre. Gässen säljas vanligen slaktade och plockade. Äfven fjädern har, som bekant ett högt värde.

 

Det antal stamgäss, våra landtbrukare i allmänhet bör hålla, torde i regel vara 2 à 3 honor jemte hane. På större gårdar och der större intresse för gåsodlingen finnes kan naturligtvis antalet ökas. Bäst dock att börja i mindre skala samt öka odlingen sedan egen erfarenhet vunnits.

Som ett exempel på en något större gåsodling vill jag omnämna, att en landtbrukare iVestergötland som under många år odlat gäss under förlidet år höll en afvelsetam af omkring 12 honor och 3 hanar, Årsuppfödningen var 75 ungar. Anordningarne för denna odling äro mycket enkla. Gässen ha under vintern sin bostad i svinhuset. Som värp- och rufnästen användas afsågade silltunnor, som placeras utmed väggarne i en tom lada. I början af rufningstiden, fordras det tillsyn så att alla dessa rufvare, sedan de varit uppe, återvända var och en till sitt, men sedan de legat några dagar går det förträffligt. Sedan ungarne kläckts, flyttas de jämte modern till flyttbara burar ute i det fria, en kull i varje. Framför hvarje bur placeras en större bur, med ställning af träribbor, beklädd med kycklingnät till sidor och tak. Dessa burar flyttas så, att ungarne ständigt ha tillgång på friskt grönt. Då ungarne bli ungefär ett par veckor gamla, släppas de ut ur burarne och sammanföras dervid de kullor, som äro af lika ålder. Varsamhet iakttages dervid, så att ej svårare strider förekomma mellan honorna. Vid denna gård, som är af medelstorlek gifves, ej afvelsgässen annat foder under vintern, än de själfva plocka omkring ladugårdshusen. Endast då det, är mycket snö eller sträng vinter, kastas det ut litet säd till gässen Gåsstammen är korsning af Svenska och Toulousegäss.

 

Ankskötsel

 

En liten ankodling skänker både nöje och nytta. Ankorna äro vanligen särdelen vackra djur och en flock hvita eller gräsandfärgade ankor, i dammar och vattendrag, utgöra en verklig prydnad för platsen. Då ankorna därjämte äro synnerligt anspråkslösa och lättskötta samt lemna många ägg och ett utmärkt kött, förtjänar äfven dessa djur att uppmärksammas och odlas.s

 

 

 

 

 

 

Raser

 

Bland ankraserna må nämnas hvit Peking, en storväxt ras, med högt värderat kött samt flitig värpare. Aylesbury, stor hvit. Rouen, gräsandfärgad. Nämnda raser uppnå en vikt af 3 à 4 kg. st. Indian Runner eller Indisk löpand, mindre, men mycket lifliga djar, utmärker sig tillika för en mycket rik äggproduktion. Synnerligen lämplig att hålla i parker och trädgårdar, där den anställer jakt på hvarjehanda skadeinsekter. Den Svenska blå ankan, är en inhemsk ras, af medelstorlek, som har intresse bl. a. därför, att den utgör en produkt af svenskt förädlingsarbete, med ursprungligen svenskt djurmaterial, ett lika aktningsvärd, som sällsynt sträfvande. Även finnes en sort, som genom sin påtagliga likhet med gräsanden, påminner om ej synnerligt aflägset frändskap med denna, dock något större, jemte en del andra varieteter och korsningsprodukter

 

Afvelstammen

 

bör sammansättas så, att det blir ungefär 3 honor till l hane. Hanen igenkännes lätt. Ofta är han, såsom hos de gräsandfärgade raserna, helt olika honan till färgen. Därjemte är Han vanligen större och längre än honan. Ankhanen eller draken är tillika försedd med små uppåt- framåtböjda bågfjädrar å stjerten, som honan saknar. Lätet är äfven helt olika. Honans är kort och hårt. Hanens mera åtdraget och mjukt eller hest.

 

Ankorna äro glupska, men ej nogräknade på föda. Afvelsankorna fordras om vintern med mjukt foder af skuret torkadt grönt jemte diverse fodermjöl, (hafregröpe, hvetekli etc.) rotfrukter, köksaffal. Animalisk föda böra ankorna äfven erhålla, slagtaffall eller färska krossade ben. Hel säd gifves äfven, hafre eller ännu hellre korn. Vatten och groft grus får ej saknas hos ankorna. Ankorna rufva sällan sjelfva, utan brukar man anförtro deras kläckning och fostran åt hönor. Rnfningstiden är 4 veckor för ankägg. Ankäggen tåla ej att förvaras länge, utan böra läggas till rufning så färska som möjligt. Till en stor, höna läggas omkr. 8 ankägg och ligger bönan vanligen träget tills ungarne äro kläckta, ehuru ankäggen kräfva en veckas längre rufningstid än hönsägg.

 

Ankungarne.

 

Sedan kläckningen är färdigoch ungarne torra, bjudas de föda. Litet kokta hackade ägg, torra, korngryn, jemte vatten att dricka, hvarvid det försiktighetsmåttet iakttages, att ungarne ej få komma i vattenkärlet och bli våta, utan endast dricka. Äfven gifves litet kokt potatis, blandad med hafremjöl och spädt, saftigt, finklippt grönt. Är väderleken mild, kan ungarne släppas ut vid några få dagars ålder. Man får ej tvinga dem i vattnet, ty ej alla ankungar tåla, att komma i vatten de första dagarne af sin tillvaro. De böra äfven aktas för häftigt regn. Då ungarne bli en à två veckor fodras de sedan med den omnämda foderblandningen jemte hel säd. Dock kunna ankungarne till stor del föda sig själfva, om de få tillfälle att ströva omkring.

 

Ankungarne kunna mycket väl uppfödas äfven där det icke finnes vattendrag eller dammar, men där det finnes vatten är det naturligtvis en stor fördel då de kunna taga sin föda helt eller delvis vid stränderna af vattendrag och dammar eller sjöar. Ankungarne kunna dels uppfödas till tidig försäljning vid 8 à 10 veckors ålder, i. hvilket fall, de måste fordras rikligt, dels hållas till hösten och säljas fullväxta då de ej .behöva drifvas med så stark utfodring, utan under förutsättning, att de ha tillfälle till kringströfvande och tillträde till vattensamlingar, till stor del sjelfva söka sig föda. En sådan stor och snabbvuxen ras, som t. ex Peking, är mera i behof af litet tillskottsfoder, än de smärre anksorterna.

Under hösten ha ankorna stor förmåga att rensa de afbergade sädesåkrarne från spillsäd, ogräsfrön etc. och sålunda kan gödningen af ankorna till större delen ske utan kostnad. Ankorna försäljas vanligen på hösten och betinga ungdjuren af de större-raserna då i regel ett pris af 3 à 4 kr st, till slagt. Ehuru ankorna har stor förmåga att sjelfva uppsöka sin föda, får man ej för mycket lita på denna deras egenskap. Det är alltid förlustbringande, att föda dessa djur;alltför svagt, ty däraf följer såväl dålig värpning som äfven ett klent resultat vid uppfödning af slaktdjur. I hvilken utsträckning de kunna helt eller delvis föda sig sjelfva, beror liksom ankodlingens lämplighet i sin helhet till största delen på de lokala förhållandena. Ankorna böra alltid erhålla tillräckligt men torrt golfströ, som ofta behöfver ombytas.

Kunna ankor hållas tillsammas med höns, är en fråga som ej sällan framställes. Svaret härpå blir, att de, då såväl som höns, som ankor gå fritt, vanligen ej tillfoga hvarandra någon skada, men ankorna böra helst ha en egen afdelning, skild från hönsen och erhålla sitt foder särskilt, ty dels smutsa de och blöta ned golfvet hvaraf hönsen vantrifvas, dels är det på grund af ankans glupskhet, ej lämpligt, att utfodra höns och ankor gemensamt.

 

 

 

 

 

Lunds Hönsgård.

15 hederspris, 19 första pris tillerkända vid

Allm. Svenska Landtbruksmöten i Gäfle 1901, i

Norrköping 1906 samt Fjäderfäutställningen i Skara 1899, i Malmö 1902, i Stockholm 1908 m.fl.

 

 

 

 

Afvelsägg och afvelsdjur säljes till moderat pris af Hvita

Leghorns, Randig Pl. Rocks, Hvita Wyandotte, Broncekalkoner och Toulousegäss.

Herman Johansson

adr. Sörby.

 

 

OCR

(Optical Character Recognition)

 

Carl-Axel Hafström

Karlsborg

April 2021