Lunnara 01

 

Lundells Mausoleum, Detroit Mich.

Släktförhållande Axel till Lunnara

Axel Karlsson 1871-1940, St. Tokatorp, Ullene

fick 4 barn med Alexandra Andersdotter 1872-1949

Gunnar 1905-1989

Ingeborg 1907-1998

Valter 1911-1981

Arne 1917-1981

Axels far hette Carl Jonsson 1836-1884

Carls far hette Jonas Andersson 1791-1865

Jonas far hette Anders Svensson 1765-1833

Anders Svensson var gift med Annicka Carlsdotter 1768-1823

Anders och Annicka fick förutom Jonas ytterligare 8 barn bl.a.

Johannes Andersson 1811-1891

Johannes gifte sig med Sara Pettersdotter 1805-1843

De fick bl.a. sonen Johan Petter Johansson 1840-1912

Johan Petter gifte sig med Anna Christina Persdotter 1841-1920

De fick 9 barn de s.k. Lunnara.

Brödrasextetten från Lund i Trevattna.

I pressen har meddelats, att folkskollärare Birger Lundell, Hudene, avlidit. Han var född i Trevattna 1875 och med honom bortgick den siste av de sex pojkarna från Lund i Trevattna. Gården heter Stommen i längderna, men det namnet användes aldrig i dagligt tal. Men "Lunn i Trevattna" är bekant vida omkring, och det är de nu bortgångna bröderna, som gjort det namnet känt och välkänt. Med bestämdhet påstås, att här en gång funnits en s.k. offerlund. Möjligen är det så. En domarring intill gården minner om gamla tider.

Brödernas farfader, som hette Johannes Andersson, var född 1811 och kom till Lund i Trevattna från Ullene år 1853. Han var riksdagsman och som sådan den siste representanten i bondeståndet för sin valkrets. En son till honom, Gustaf Flodén, utvandrade tidigt till Amerika och återkom som ”Juris doktor” samt avled som kyrkoherde i Lindbergs pastorat i Halland. Det berättas om honom, att han var föga av en fridens man, utan höll såväl domkapitel som pastoratsbor varma. En annan son, Johan Petter Johansson, född 1840 i och död 1912, övertog Lund efter faderns död samt blev fader till brödrasextetten ifrån Lund

Äldst var Emil Johansson, född 1864 och död 1942. Han var en i högsta grad mångkunnig man. Praktiskt ägnade han sig obetydligt åt jordbruket men så mycket mera teoretiskt. En god skolunderbyggnad, tekniska skolor, lantmannaskolor m.m. samt ivriga självstudier, gjorde honom till en skicklig man på ett flertal områden. Synnerligen väl förstod han sig på husdjuren och deras sjukdomar. Om ett djur blev sjukt och ”Emil på Lunn" inte begrep saken, var det inte mycket mera att göra. Som arkitekt utförde han ritningar till bl.a. ett flertal skolor i våra bygder. Han sysslade mycket med avvägningsarbeten för dikningsföretag samt karteringar, var boutredningsman och organist i kyrkan, om ingen annan fanns att tillgå. År 1915 blev han nämndeman och några år senare häradsdomare för Vilske härad, och som sådan kvarstod han till den 9 okt. 1941, då han av åldersskäl begärde att få avgå. Han innehade medalj för medborgerlig förtjänst. ”Emil på Lunn" var vidsynt och tolerant, hade ett rörligt intellekt och ville gärna pröva det som var nytt, vare sig det var fråga om nya rön inom husdjursuppfödningen, jordbruksredskap eller radio. Det ville i allmänhet till så goda ingenjörsanlag som hans för att få bukt med en forntida radioapparat.

August Johansson 1865-1919 var hemmansägare och ägde Tubbarps gård i Trevattna. Han deltog flitigt i det kommunala livet. Så var han under många år kommunstämmans och - nämndens ordförande i Trevattna. Under det första världskriget var han också kristidsnämndens ordförande inom sin socken.

Herman Johansson var född 1873 och dog 1942. Också han var en människa med personlig färg samt betydande såväl andlig som kroppslig resning, liksom alla "Lunnara", kollektivnamnet på bröderna. Han var en livligt intresserad och praktisk lantbrukare, och enligt hans uppfattning, borde lantbrukarna, skaffa sig lönande binäringar. Redan vid Stockholmsutställningen 1897 utställde han en grupp fjäderfä, som belönades med första pris. Det var inte bara höns utan även kalkoner, ankor och gäss. I början av detta århundrade annonserade "Lunds Hönsgård" ivrigt i tidningarna, och det torde inte vara för mycket sagt, att "Herman på Lunn" bör tillerkännas en stor del av äran, att jordbrukarna fingo ögonen öppnade för den binäring som kallas fjäderfäskötsel. Herman Johansson utgav också en mycket uppmärksammad och bl.a. prisbelönt bok i detta ämne. Då fåkunniga fjäderfäodlare i tidningarnas frågespalter ville ha reda på lämplig litteratur i ämnet, hänvisades de alltid till denna bok. Någon gång under första världskriget nedbrann hönseriet och blev aldrig återuppfört. Nu började i stället bröderna Johanssons intresse för häst-, svin- och fåravel att skjuta ny fart. Massor av medaljer, pokaler och diplom vittna tydligt om framgångsrik gärning.

"Herman på Lunn" hade ordet i sin makt, såväl det talade som det skrivna, och hade alltid väsentligheter att komma med. Han var beläst och hade ett gott minne. I dagspressen, inte minst i Falköpings Tidning, såg man ofta hans värdefulla artiklar i skilda frågor. Inte minst intressanta voro hans resebrev från Amerika, vilket land han, liksom brodern Emil, besökte omkring 1930. Han var en man som såg mycket och som kunde berätta om vad han sett. I seklets början och även senare deltog han med iver i nykterhetsarbetet och var medlem av Logen Sörbyborg av IOGT. Han var en ungdomens vän och typiskt är, att han ända till sin död kvarstod som synnerligen aktiv medlem av Trevattna kyrkliga ungdomskrets. Han ville inte vara gammal och ingen, inte ens de unga, tyckte att han var det, trots de nära 70 åren. Liksom alla ”Lunnara” var han livligt intresserad av kommunala värv och var bl.a. ledamot av kyrkoråd och kyrkovärd.

Birger Lundell var född 1875 och dog 1948. han tog folkskollärare-examen i Göteborg 1903 och blev omedelbart ord. lärare i Hajom. 1911 blev han lärare och organist i Södra Lundby men flyttade efter några år till enahanda befattningar i Hudene och kvarstod här intill pensionsåldern 1936. Vid sin död var han bosatt i Herrljunga. Han arbetade flitigt hela sitt liv inom nykterhetsrörelsen och var en gärna hörd talare. Även som predikant var han ofta anlitad både inom den, frireligiösa verksamheten och inom statskyrkan. Han var som sina bröder mycket tolerant i religiösa frågor. På de platser, där han verkat, tog han livligt del i det kommunala livet. Han var också mycket intresserad för trädgårdsskötsel och blomsterodling och belönades ett flertal gånger för sina insatser på detta område. Han var starkt fästad vid sin födelsebygd och vistades, så ofta omständigheterna det medgav på sin kära fädernegård i Trevattna.

Amandus (Otto) Lundell 1879-1940 bedrev först tekniska studier i Sverige men reste redan vid ganska unga, år till Amerika, de stora möjligheternas land. Han slog sig ned i Detroit i Mich. och blev med tiden en industrimagnat av stora mått, med fabriker, som sysselsatte åtskilliga tusental av arbetare. Många gånger besökte han sin hembygd som han aldrig kunde glömma, trots sina stora framgångar. Sista gången besökt han Sverige 1939.

Verner Johansson 1882-1928 var kanske den mest praktiske av samtliga, då det gällde jorden och dess skötsel. Också han hade genomgått lantbruksskolor och bevistat åtskilliga kurser för att fördjupa sina kunskaper. Det känns på ett alldeles särskilt sätt ödsligt och tomt, när nu alla "Lunnara” är borta. Det var lätt att bli vän med dem, och vänskapen stod sig förunderligt väl genom åren. En åldersskillnad på några tiotal år spelade ingen roll. Deras sinne var alltid ungt. Gosselynnet och den vänliga glimten i ögat följde dem in i ålderdomen. Gästfrihet och hjälpsamhet var på Lund en oskriven men absolut lag. Ingen behövde gå ohjälpt sin väg, om man så kom och begärde hjälp mitt i natten. "Lunnara'' delade gärna sockenbornas glädje och -inte minst - sorg. Deras deltagande i en sorg var något mer än ett tanklöst beklagande, men hade en tydlig förnimmelse av att de tog del av sorgen på sig och hjälpte till att bära.

Minnet av dem kommer att leva länge, aktat och ärat. ”Bort dör din hjord, bort dör dina fäder, själv dör du även. Ett vet, jag som aldrig dör: Domen över död man".

G e o r g A. Ö h r n e l l

Falköpings Tidning jan 1948

Birger död 1948-01-12