Lunnara 02

 

Lunnara i Trevattna

Fotografi

Lund i Trevattna med den gamla manbyggnaden, som var uppförd i början av 1800-talet. Byggnaden hade betydande dimensioner. Golvet i farstun utgjordes av stora stenhällar, också köksgolvet var delvis belagt med hällar. Falu rödfärg hade inte ännu börjat lysa. Byggnadens inre var synnerligen trivsamt. Så bodde ”bondeadel” ännu för femtio är sedan. Fotot taget 1903.

Stående från vänster; Herman Johansson, 1873-1942. August Johansson, 1865-1919. Emil Johansson, 1864-1942. Verner Johansson, 1882-1928. Birger Lundell, 1875-1948. Matilda Johansson, 1867-1949.

Sittande från vänster: Amandus (Otto) Lundell, 1879-1940, Johan Petter Johansson, 1840-1912. Anna Christina Persdotter, 1841-1920. Selma Johansson, 1870-1954.

I lördagsnumret av denna tidning meddelades, att handelsidkerskan Selma Johansson, Floby, slutat sina dagar. Det lät så högtidligt med titulatur och allt, så man knappt visste vem det var fråga om. Trots sin långa vistelse på Floby som C. Aronssons Eftr. blev hon för oss trevattnabor aldrig någon annan än ”Selma på Lunn”. Lund i Trevattna var barndomshemmet, och kärleken till det släppte hon aldrig.

”Selma på Lunn” tillhörde den kända syskonskaran på sex pojkar och två flickor. Alla har gått före henne, och när hon nu själv är borta, hör man liksom psalmens ord: ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång”

Farfadern, Johannes Andersson, var född 1819. Han var riksdagsman, väl den ende som Trevattna haft, och som sådan den siste representanten i bondeståndet för sin valkrets. Han var en betydande man, som hade lätt för att finna ord för sina tankar. Detta har för övrigt varit förhållandet för samtliga ”Lunnara”. En son till riksdagsmannen, Gustaf Flodén, utvandrade till Amerika, där han blev ”juris doktor”. Återkommen till Sverige blev han kyrkoherde i Halland. Hos honom spårades ett annat för ”Lunnara” typiskt drag: den starka viljan och förmågan att driva sin vilja igenom. Kanske var detta drag hos kyrkoherde Flodén mera renodlat än hos övriga släkten. Faktum var, att han höll såväl pastoratsbor som domkapitel på mattan. Ingen i släktraden kan beskyllas for slätstrukenhet.

Riksdagsmannens andre son, Johan Petter Johansson, som var född 1840 och dog 1912, var fader till den nu bortgångna. Modern, Anna Christina Persdotter, var född 1841 och avled 1920. Föräldrarna gifte sig den 30 juni 1863.

Äldste sonen, Emil Johansson, var född 1864 och dog 1942. Han var en mångkunnig man med god utbildning. Han var ingenjör, arkitekt och hade dessutom stor förmåga att bota sjuka kreatur. Detta senare skedde alltid kostnadsfritt. Där är, ett annat drag hos ”Lunnara”, att inte gärna vilja taga betalt för sina tjänster. Han var mycket spekulativt lagd och ville gärna pröva allt nytt. Inom det kommunala var han mycket engagerad, bl. a. var han nämndeman och häradsdomare.

August Johansson, 1865-1919, var hemmansägare och ägde Tubbarps gård i Trevattna, Han var ordförande i kommunalnämnd och stämma samt under första världskriget kristidsnämndens ordförande.

Matilda Johansson 1867-1949 var under hela sitt liv matmor på Lund. Vad mat hon lagade! Familjen var stor och mycket lejd arbetskraft förekom i gången tid, då sådan var lätt att få. Hon var mycket givmild och ingen gick ohulpen från hennes dörr

Herman Johansson 1873-1942 var lantbrukare på Lund. 24 år gammal var han med på Stockholmsutställningen 1897 och fick ett första pris för en utställd grupp fjäderfä. ”Lunds Hönsgård” annonserade flitigt under detta århundradets första decennium.

Det var inte bara fråga om hönsavel, utan man sålde även kalkoner, ankor, gäss och påfåglar. Han utgav också en handbok i fjäderfäskötsel, och jag minns ännu, hur jag som liten läste tidningarnas frågespalter, där ibland fåkunniga ”fjäderfäodlare” begärde vissa upplysningar. Ett stående svar till dem var alltid: ”Herman Johansson, Trevattna, har skrivit en bra bok i det ämnet. ”Köp den». Hönshuset nedbrann under första världskriget, och Herman började i stället intressera sig för häst-, svin- och fåravel. Mest kända blev väl ”Lunnara” som hästuppfödare, och det var ardennerrasen som omhuldades. Det låg något av en fläkt ifrån den störa världen över Lund.

De första bilarna började uppenbara sig, och de första bilarna gick fram på Lund. Herman var en skrivande karl och det talade ordet hade han i sin makt. Han skrev flitigt i tidningarna om de mest skilda ämnen. I Falköpings Tidning, gav han i flera artiklar en strålande skildring av sin färd till Amerika, som han och brodern Emil besökte i början av 1930-talet.

Birger Lundell var född 1875 och dog 1948. Under lång tid var han folkskollärare och organist i Hudene. Han var mycket anlitad som predikant, såväl inom den frireligiösa verksamheten som inom stadskyrkan.

Samtliga Lunnarna har varit av religiös läggning, utmärkt av stor tolerans. Möjligen stod de Stadskyrkan närmast men hyste vart intresse för och deltog gärna i frireligiösa sammankomster.

Också Birger var djupt fästad vid sitt gamla hem. Han kunde taga sin bil och på eftermiddagen fara hem till Trevattna för att få nöjet att köra hästräfsan eller stacka hö en stund.

Amandus (Otto) Lundell 1879-1940 bedrev tekniska studier i Sverige, men reste sedan vid unga år till Amerika. I Detroit blev han sedan en industriman av stora mått med tusentals arbetare. Men hembygden höll också han kär och många gånger besökte han den, sista gången 1939.

Verner Johansson var den yngsta av bröderna, född 1882 och död som följd av olyckshändelse 1928. Han var väl mest praktisk av dem alla, då det gällde jordens skötsel.

Och så sist i raden den nu bortgångna Selma Johansson, 1870-1954. Liksom alla syskonen var hon intelligent och begåvad över det vanliga måttet. In i sena ålderdomen höll hon sinnet ungt. Det goda minnet svek aldrig. Som redan antydds hade syskonen lätt för att finna ord och de behövde aldrig leta i minnet efter någonting. Selma var inget undantag.

Nu är hela den långa raden av ”Lunnara” borta. De känns tomt på något obeskrivligt sätt. Men man känner sig också tacksam för att man fått vara vän med dem alla. De hade förmåga att berika alla medmänniskors liv. Det låg så mycket av storhet och behärskning i vad de gjorde. Det hela gick nära den enskildes bekvämlighet. På julafton 1942 insjuknade Herman svårt. Först annandagen fördes han till sjukhus och blev opererad för brusten blindtarm. När han blev tillfrågad, varför han inte förr hade gett sig till sjukhuset, svarade han: Jag ville inte störa julfriden. Ingen därhemma hade på julen fått veta hur sjuk han var. Det är som hämtat ur en isländsk saga

Om dem alla kan man säga att de var trofasta i sin vänskap, de var gästfria och vänliga, och deras hjälpsamhet var stor, hjälpen gavs på ett enkelt sätt, det var en förmån för dem att kunna bistå en medmänniska.

Länge skall deras minne leva. ”Ett vet jag som aldrig dör: domen över död man”.

Georg A. Öhrnell.

Falköpings Tidning 1954-05-11