Ivan Hedqvist

Ivan Hedqvist

 

HEDQVIST, IVAN, skådespelare, född i Gottröra 8 juni 1880, död 24 aug. 1935. 

Föräldrar:

Tjänstemannen vid Kronokassörskontoret i Gävle Carl Daniel H. Brita Fredrique Stenmark.

Hedqvist började år 190l sin teaterbana vid Hjalmar Selanders sällskap. Under åren 1902-04 var han anställd vid Svenska teatern Helsingfors och kom därifrån till Stora teatern i Göteborg. År 1906 engagerades han av Albert Ranft Svenska teatern, men övergick 1909 till Dramatiska teatern där han stannade i tio år. Efter några år vid filmen återvände han till scenen och var 1926-27 engagerad vid Oscarsteatern och från 1927 vid Dramatiska teatern, där han uppträdde till 1932, då tilltagande svår sjuklighet tvang honom att draga sig tillbaka.

Ivan Hedqvist blev tidigt bemärkt genom sin utomordentliga förmåga inom karaktärsfacket. Han hade en fängslande apparition, och hans sällsynt rörliga och intelligenta ansikte utövade ett magnetiskt inflytande från scenen, man kunde helt enkelt inte taga ögonen, ifrån honom, fastän han på intet sätt trängde sig fram i första planet utan tvärt om gärna spelade dämpat och tillbakadraget. Han strävade blott efter mänsklig sanning och genomförd verklighetstrohet på scenen, och problemet i en roll blev därför för honom alltid främst det psykologiska. Analytiker var han emellertid minst av allt, han litade på sin geniala intuition och träffade tack vare dess säkerhet i de flesta fall rätt utan att anstränga sig. Hans diktion var tekniskt fulländad och gav honom tillfälle till en utomordentligt rik nyansering.Hedqvists rollista är utomordentligt rik och omfattar uppgifter inom alla områden. En av de roller där han tidigast väckte uppmärksamhet var den hjälplöse Octavius i Mannen och hans överman. Högt beundrad blev också hans framställning av kammarherre von Lindencrona i Moral, där hans komiska karakteriseringskonst firade en triumf. Då han efter sin övergång till Dramatiska teatern konfronterades med dess publik som doktor Tokeramo i Taifun var hans framgång fullständig. Rollen, skrev en kritiker, "har ställt denne konstnär i första ledet bland nu verkande skådespelare. Det var ett både kroppsligt och andligt kraftprov han kom med". Som professor Higgins i Pygmalion förstod han mästerligt att få fram den naiva vetenskapliga egoismen hos karaktären, man kunde ha trott att han haft kontakt med dess förebild, den ryktbare fonetikern Henry Sweet, som lär ha utmärkt sig för en liknande lynnesriktning. Då han kort tid därefter formade sin berömda onkel Teodor i Dunungen slog han an motsatta strängar och gav figuren allt vad tänkas kunde av manlig styrka, värme och naturlig nobless utan att dock ett ögonblick förfalla till faddhet eller sentimentalitet. Om denna gestalt visade honom som hemmastadd i den vackra idyllens värld ådagalade hans nästa stora skapelse, kung Claudius i Hamlet, att icke heller det mörkaste i tragedien var honom främmande. Med oerhörd intensitet tolkade han här samvetskvalens psykologi och gav därmed nytt liv åt en av Hamletdramats genialast skildrade fast ofta förbisedda gestalter. Sin Shylock lade han upp på grundval av det judiska rasproblemet. Han strök bort allt patetiskt och formade gestalten som en Ghettotyp med förtryckets märke över sig men med en ursinnig hämndlystnad och en iskall grymhet dold i sitt inre. Även i många moderna roller framträdde hans mästerskap, så t.ex. då han gav kapten Dancy i Vi och de våra eller Sam i Sam Jackson i Paris. Också mindre roller som professorn i Markurells i Wadköping eller Daniel i Han som fick leva om sitt liv förlänade han stämpeln av sin skapande genialitet. Som filmskådespelare och regissör gjorde Hedqvist en betydande insats i den svenska stumfilmens utveckling genom de av honom iscensatta filmerna Dunungen, Carolina Rediviva och Vallfarten till Kevlaar.

Gift 1914 med Bell Palmi.

Ivan Hedqvist läste 1917 Nyårsklockan av Alfred Tennyson på Skansen.