LINNEAS DIKTER FALBYGDEN 2024

Linnea Karlsson Elkå

Av ANNE-CHRISTINE PERSSON

Det är nu mer än 40 år sedan min mor Linnea Karlsson gick bort, men trots det lever hennes minne kvar i Falbygden och i Skaraborg. Sex års folkskola hade hon och ett år på Vara folkhögskola. I övrigt var hon självlärd, ständigt med en ny bok i handen och en ny studiecirkel på gång. De flesta kände Linnea som lokalreporter, kåsör och diktare. Hon skrev för Skaraborgs Läns Tidning och Falköpings Tidning. Förutom nyhetsreportagen var hennes Utblickar från Mösseberg uppskattade korta rapporter om tingens tillstånd i bygden. Många log också glatt åt hennes återkommande kåserier om livets stora och små förtretligheter. Men det var kanske främst hennes dikter som gick till läsarnas hjärtan. Dikterna publicerades inte bara i tidningarna, de publicerades dessutom i lokala tidskrifter och fanns även representerade i Skaraborgare skriver 1975 samt i antologin Västergötland i litteraturen som gavs ut 1978. Hon ombads också ofta läsa sina dikter på olika sammankomster i bygden.

Första boken

Efter lång tvekan tog hon mod till sig och publicerade 1979 en diktbok, Att vara till. Hon fick modet av Olof Lagercrantz som hon skickat sina dikter till. Han skrev:

”Det gladde mig att läsa dessa dikter. De är utmärkta, självständiga och flera av dem starka som björkar och ekar .... ”

En annan beskrivning av hennes dikter återfinns i det lilla häftet Platån nr 7, utgiven av Kulturarbetarcentrum Skaraborg. Här skriver Sten Eriksson:

”Linnea Karlsson har ett klart, poetiskt kärvt språk och den åtstramade koncisa form hon i allmänhet ger sina dikter förmedlar en stor trygghet. Enkelt - men ibland också i underfundiga bilder - formulerar hon sina erfarenheter av att vara till som människa.”

Linnea planerade ytterligare en diktbok, men tyvärr gick hon bort bara kort efter att den första boken kommit ut.

Dikterna

Linneas dikter präglas lika mycket av sorgen över världens ondska som av hopp och tilltro till kärleken och trons tröst. Hon hade en sällsam förmåga att finna glädje i det lilla livet och i naturens återkommande under. Men hon kunde även rasa över orättvisor. Hennes hjärta klappade för de svaga och för de av livet tilltufsade. Trots att så många år gått sedan hon levde är många av hennes dikter fortfarande aktuella. Människans oförnuft och självpåtagna suveränitet inför naturen, som i dikten nedan, är än mer aktuell nu när klimatkatastrofen hotar och det är tyvärr allt för lätt att känna igen sig i förtvivlan över krigens grymhet som i Det tredje kriget.

 Sommaren

 Så kom jag att besöka sommaren

se långt in mellan raka stammar förnimma livet i den djupa mossan

 se på staden vid trädjättens rötter

 lyssna till överläggningar i trädets krona

 uppe och nere i luften och på jorden

 och under jorden

 överallt fanns livet

 det outgrundliga

 obegränsade

 skiftande.

Vad är människa

 att hon gör sig till herre

 över det outgrundliga?

 Själv en del av det

 Tror hon sig suverän

 Men kan intet uppväcka

 Blott själv vara till.

 En stund, en glimt av varande.

 

 Det tredje kriget

 Jag skriker mitt nej mot en tröstlös rymd

och flyr till min älskades armar

 från hopen som ständigt för dagen skymd

 som tränger och tjuter och larmar

 Av ont och ondska är jorden fylld

 och ändå var dag av solen förgylld

 men utan nåd som förbarmar.

 

 Så går vi med syn och förstånd i behåll

fram mot det dödliga hotet

 av splitter och livsförjagande moln

 dånet, branden och sotet

 som lägger sig ner över varje form

 av liv och sveper likt vanvettets storm

 och dödar utan förskoning.

 

 Varför höjer vi inte protester i tid?

Varför vägrar vi inte strid?

 Vi som föses som blinda hopar

 varför skriker vi inte och ropar?

Uppväxt

Vem var hon då Linnea Karlsson? Hon hade växt upp i ett hem med många syskon, varav två dog tidigt. Hon berättade om när lillebror Folke låg i salen och var alldeles kall och stel och om den äldsta systern som dog i barnsängsfeber och efterlämnade en nyfödd son. Hon berättade om sina återkommande öroninflammationer och hur hon till sist blev döv på ena örat efter alla ärr på trumhinnan. Trots allt detta var hennes berättelser om barndomen ofta skimrande och glada, om leken i markerna runt ån och om granen som på något sätt fick plats i det lilla köket. Lite av en drömmare var hon säkert och i dikterna flyr hon ofta till den barndom som gav henne tröst.

Då och nu 

 

Som motvikt mot krigshotets oroshärd

 har hjärtat sin egen solljusa värld

 där smyger en längtan så varm och vek

 till barndomens sorglösa lek.

 

Där smeker ögat förvuxna träd

 raserade murar och gyllengul säd

 och barfotalassar i stim och glam

 omkring vår smutsgråa damm.

 

De vuxnas bekymmer och oro och strid

det kommer oss inte det ringaste vid

 alls intet det gör oss att pengarna tryter

 så länge mor brödet bryter.

 

Om sommaren plockar vi fem sorters bär

och bjuder på fest med stort besvär

 så sirligt och hövligt vi samtalar då

 alla vi som är små.

 

Om vintern vi har varken spark eller bob

och fattiga är vi som någonsin Job

 men humorns och kärlekens trivsamma ord

 är stamgäster vid vårt bord.

 

Efter folkskolan gick hon som piga i en prästgård nära hemmet. Här fanns böcker i mängder och hon fick läsa så mycket hon ville för prästfrun så länge hon skötte sitt arbete. Det berättas om hur hon gömde böcker i torra handukar så att hon kunde läsa samtidigt som hon skurade de oändliga golven. En kortare tid arbetade hon i klädaffär med sin syster och sedan fick hon möjlighet att läsa på Vara folkhögskola. Denna tid blev helt avgörande för hennes skrivande, hon blev uppmärksammad och fick beröm för sina texter.

Familj

Så träffade hon Arne Karlsson från Ullene. De gifte sig och tog över hans barndomshem med det lilla jordbruket. Livet som bondhustru var slitsamt. Korna skulle handmjölkas morgon och kväll och de andra djuren skötas om. Kvinnor på landet deltog också i arbetet med sådd och skörd och allt annat som hörde jordbruket till. Till detta kom allt arbete med att sköta hushållet utan de moderna maskiner som vi nu vant oss vid. En period flyttade familjen, nu med två barn, till Vånga och Linneas barndomshem, men redan i slutet av fyrtiotalet var de åter i Ullene och ytterligare två barn föddes. Linnea var aktiv i kyrkan och även i kommunpolitiken under denna tid. Hur hon hann med att skriva och dikta mitt i allt detta är en gåta, men hon fann vila och glädje i naturen och skrivandet blev hennes oas.

Arbete

Slutet av femtiotalet var en svår tid för de allt mer olönsamma småjordbruken och så småningom fick Linneas man arbete som skogsförman på Gudhemsanstalten, vilket gav en efterlängtad fast inkomst. Genom sitt skrivande hade också Linnea redan 1961 fått anställning som lokalredaktör för Skaraborgs Läns Tidning och hennes skrivande hade tagit fart, vilket bidrog till inkomsterna, inte så mycket kanske, hon fick betalt per rad. Det blev reportage från kommunstyrelsemöten, från tinget och från olika föreningssammankomster. Ganska snart började hon skriva mer fritt och publicerade både betraktelser, kåserier och dikter. Engagemanget i samhällsfrågor tog sig inte sällan uttryck i välformulerade och bitska insändare, men även i inkännande dikter som den nedan.

De andra

 

 Alla mjuka tankar bäddar mjuka bäddar

åt den trötte slagne som är van vid knuffar

 som vill krypa undan i en vrå och gömma sig

 för onda ögon som plockat bort det mjuka

 och byggt hårda vallar kring den som ej passar

 i vårt mönster in.

 

Rehabilitering långa granna ramsor

ur ett vackert tal når aldrig den slagne

 spräcker inget pansar sänder inget solljus

 in i gallersal.

 

Men vi ska inte glömma hur det är att tala

sveklöst till varandra vid en dikeskant.

 Vi ska också veta att broarna är smala

 och vår fot på vägen lika ofta slant.

 Folkbildare

 En sida av Linneas engagemang, som kanske inte så många känner till, är hennes arbete som studiecirkelledare bland annat via Svenska kyrkans studieförbund. Studiecirklar om samlevnadsfrågor i litteraturen, psykologi, kristen fostran och aposteln Paulus kvinnosyn genomfördes under Linneas handledning på flera orter i bygden. Via Husmodersföreningen handledde hon även skönlitteraturcirklar, till exempel om Selma Lagerlöfs liv och diktning. Linnea var också engagerad i hembygden och särskilt då i Ullene där hon bodde. Hon handledde tillsammans med Ulleneborna studiecirkelmaterialet ”Bygd i förvandling”. Efter tre års studier och torpinventeringar övergick studiecirkeln till en hembygdsförening med Linnea som drivande och en utställning genomfördes i Ullene gamla skola.

Under de sista åren gick Linnea på flera skrivarkurser, bland annat på Biskops Arnö Folkhögskola och hon var en aktiv medlem i den lokala skrivarklubben ”Pennan”. Detta utvecklade hennes skrivande och var en källa till inspiration och glädje.

Linnea var alldeles för ung när hon gick bort 1980. Hon skulle ha haft många år av skrivande framför sig och hon hade säkert velat gå fler skrivarkurser och skriva mer. Vi får vara glada över det som finns kvar och önskar henne ro i sitt paradis.

2023 gav så vi syskon ut en ny bok med hennes dikter, både tidigare publicerade och sådant som legat i lådorna. Denna bok heter Linnea Karlsson Elkå’s efterlämnade dikter. Boken finns att köpa på Norders Bokhandel i Falköping, på Floby Antikvariat samt på Alphems arboretum i Floby.